I blodcentralens lokaler på Västerviks sjukhus tar Linnéa Nilsson, sektionsledare på centralen, emot Leif Andersson. Han har kommit för att lämna blod. Efter att de sagt hej till varandra går Leif vant till en skärm där han fyller i en hälsodeklaration. När han kryssat sig genom formuläret försvinner Leif in genom en dörr till ett litet rum i anslutning till centralen. Den biomedicinska analytikern Yvonne Mjöbrant följer efter och stänger dörren.
I Kalmar län är det relativt få som ger blod i jämförelse med hela landets genomsnitt.
– Vi har en ganska ålderstigen befolkning vilket gör att underlaget blir något lägre än i andra län, säger Martin Carlsson, medicinsk chef för blodcentralerna i Kalmar län. Ett annat stort problem för blodcentralerna i länet, och landet, är att det är en större mängd kvinnor som nyanmäler sig för att ge blod. Kvinnor kan bara ge blod tre gånger per år medan män kan bidra upp till fyra gånger. För att vända trenden har blodcentralerna inlett ett samarbete med kärnkraftverket i Oskarshamn. Planen är att det ska etableras en tappningscentral i anslutning till verket. En arbetsplats som enligt Martin Carlsson både är stor till antalet arbetare och samtidigt domineras av en manlig arbetskraft. På de flesta små orter går det inte att ge blod utan givaren måste bege sig in till en större ort för att kunna bidra. Sedan en lagändring gjort att det måste finnas ett enskilt rum för samtal i anslutning till blodgivningen har förslaget med blodbussar blivit alltmer inaktuellt. Bussarnas ökande storlek och det busskörkort som också krävs gör att kostnaderna blir höga.
Efter att Yvonne Mjöbrant och Leif Andersson diskuterat svaren i hälsodeklarationen i enskildhet går Leif och lägger sig på en brits och gör sig klar för tappning.
– Jag har nog gett blod i sammanlagt 20 år skulle jag tro, säger Leif Andersson. Yvonne rengör Leifs arm och innan nålen sätts i armen får han uppge sitt personnummer ytterligare en gång för att kontrollera att numret på den ännu tomma blodpåsen stämmer. Blodet börjar sakta pumpa ut i påsen och Leif ligger lugnt och väntar på att bli klar. Som tack för blodet får givaren välja bland en mängd artiklar som hänger runt om i rummet. Yvonne visar upp några strumpor och tröjor som hon tror ska falla Leif i smaken. Han väljer bort en liten blommig kylväska och ber istället om en blå t-shirt i en, för honom, lämplig storlek.
En bra dag lämnar omkring 20 personer 4,5 dl blod var på Blodcentralen i Västervik. För att nå givarna använder man, bland annat, både sms och Facebook. De inskrivna blodgivarna bokas in så att det blir en jämn strömning av människor under de dagarna som man håller öppet. För att nå en större mängd personer åker personalen till en tappningscentral i Vimmerby varannan tisdag och övriga tisdagar håller man kvällsöppet.
Efter en knapp kvart är Leif klar och påsen med blod full. Yvonne svetsar av slangen som förbinder påsen med Leifs arm och lägger blodet på ett kylelement som sänker temperaturen på det varma Innehållet. Blodet separeras sedan till röda blodkroppar, blodplasma och blodplättar. På Västerviks sjukhus har man uppdraget att producera mer av blodplasma. Sedan transporteras blodet dagligen runt i länet till de sjukhus där det behövs.
I ett hörn av rummet har personalen dukat upp med lite fika. Leif slår sig ner och dricker av saften och tar en kaka. 20 minuter ett par gånger om året offrar han av sin tid för att rädda andra människors liv. Leif hoppas att fler kommer att följa hans exempel.