Han kan inte nog bedyra hur glad han är att ha hittat hem i Gamleby.
– I Sverige finns alla möjligheter. Framförallt får man tänka och uttrycka sig fritt här. Om man har levt i en diktatur så vet man hur viktig den friheten är.
Diktaturen han pratar om är hemlandet Eritrea, landet han lämnade efter år som barnsoldat i kriget med Etiopen. Som 13-årig pojke tvingades han, liksom många andra barn, in i armén.
– Det är starka minnen och fortfarande jobbigt att berätta om. Jag behövde åtminstone aldrig skjuta någon, men det var ett tufft liv. Hård disciplin och många var bara små barn. Själv var jag liten och smal, men de som var storvuxna togs in i armén mycket tidigare än jag, berättar han.
Nu sitter han i den lummiga trädgården på Storgatan, långt från landet han har rötterna i. Över 20 år har gått sedan han lämnade Afrikas horn.
Han har egentligen kontaktat Västerviks-Tidningen för att berätta om hjälpen av fick av den svenska ambassaden när hans äldste son hamnade i svårigheter i USA i början av året. Han är tydlig med att han vill tacka ambassaden och det svenska konsulatet.
Men det blir också ett långt samtal, över en kakbuffé som täcker halva bordet, som kommer att handla om mycket annat. Mänskliga rättigheter, politik och hur det är att leva i ett land där den som kritiserar regeringen riskerar dödsstraff.
– Jag vill ge tillbaka all hjälp jag har fått. Kanske genom att engagera mig politiskt här.
När han pratar om "all hjälp" syftar han bland annat på hjälpen han fick när sonen hamnade i trubbel i Los Angeles i början av året.
– Han är en smart kille, men han hamnade snett och fick problem med droger tidigt. När drogberoendet var som värst försvann han till Los Angeles, jag försökte ringa och få tag i honom på alla sätt men det gick inte. Enda sättet att kunna hjälpa honom var att själv åka dit. Då var han nere i ett drogmissbruk som gjorde att jag inte ens kände igen honom. Det är hemskt att se sitt barn sådan, mitt i en psykos....
– Det var tack vare hjälp från ambassaden som vi kunde hitta honom och få hem honom igen. De var fantastiska och jag fick otroligt mycket hjälp. De jobbade utanför arbetstiden och gav mig privata nummer som var okej att ringa när som helst på dygnet. De hjälpte oss hela tiden, intygar han.
Det är unikt för Sverige, menar han. Och därför vill han ge på något vis tillbaka lite av det han menar att han själv fått.
– Man vet nog inte hur bra det är här, på så många olika sätt. Vi bodde i Tensta en lång tid, där barnen också är födda, och det fanns mycket sociala problem där. Det här är ett bra land, om man bara tar till vara på möjligheterna som finns. Här finns ju alla chanser att utbilda sig till exempel! För att samhället ska fungera måste vi alla hjälpa till.
Drömmen är att arbeta med samhällsutveckling av något slag. Kanske i projekt med förankring i Eritrera. Första steget är en utbildning i bland annat mänskliga rättigheter.
– Det finns mycket att göra där. Eritera är ett litet land med bara omkring fyra miljoner invånare och det är total kaos.
Många av de båtflyktingar som mist sina liv på medelhavet har varit från Eritrea och flyktingströmmarna från landet är större än någonsin. I FN:s senaste rapport från landet beskrivs systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, godtyckliga gripanden, avrättningar och tortyr och "försvinnanden" i en mycket stor skala. Landet har också kallats "Afrikas Nordkorea" och har styrts med järnhand sedan självständigheten 1993.
– Drömmen för mig att alla ska kunna leva tillsammans, i demokrati. Alla är människor, för mig spelar det ingen roll vilken hudfärg man har eller vilken religion man tillhör. Kristen, jude, muslim... det är 2000-talet, vi måste ha kommit längre att kriga om sånt.