Antalet föreningar har ökat i Sverige det senaste decenniet, både på landsbygden och i städerna. Däremot har antalet medlemmar minskat.
Religiösa församlingar är den föreningstyp som har flest medlemmar, men om man mäter antalet föreningar är idrottsföreningarna flest. Sedan kommer intresseorganisationerna.
Allt färre personer är med i föreningar, även om tappet är mindre i glesbefolkade områden än i städerna.
Den föreningstyp som har störst andel medlemmar är religiösa församlingar, vilket förstås beror på att Svenska Kyrkan räknas dit.
Den ideella sektorn är en viktig arbetsgivare och det är religiösa församlingar och idrottsföreningar som har flest anställda.
När det gäller andelen medlemmar av befolkningen är det ingen större skillnad mellan stad och land bland idrottsföreningarna, medan lokala samhällsföreningar har nästan dubbelt så många medlemmar på den glesa landsbygden som i stan.
En kategori som har ökat är rid- och hästföreningar. Under perioden 2003–2009 dubblerades det antalet. Bara i Västerviks kommun fanns 22 rid- och hästföreningar registrerade hos SCB år 2010.
Från 2004 till 2010 ökade samtidigt antalet hästar i Sverige, från 283 100 till 362 700.
Christel Gustafsson, landsbygdsstrateg på Jordbruksverket, har flera teorier om varför det finns fler föreningar på landsbygden än i stan.
Ibland måste folk på landet engagera sig i en förening för att få ta del av sådant som i stan sköts av andra, exempelvis idrottsplatser. Christel Gustafsson nämner ytterligare ett exempel:
– Bredbandsföreningar har blivit jättestort.
Det kan också vara så att det finns en annan tradition på landsbygden av att vara med i föreningar.
– Man kommer in i ett sammanhang på landsbygden, om man är med i en förening. Man kanske inte känner att man behöver det i stan, eller så är man med i ett annat sammanhang, funderar Gustafsson.