I dag, tisdag, fyller Vivi Almqvist i Västervik 100 år. Något särskilt recept för att bli så gammal har hon egentligen inte. Men goda gener är förmodligen en orsak. En annan är att Vivi genom hela sitt långa liv har varit fysiskt aktiv. Träning och gymnastik har alltid varit en stor del i hennes liv och hon cyklade tills hon var över 90 år.
Även nu, som 99-plussare, tar hon sig med lätthet fram i korridorerna på Gertrudsgården där hon bor. Flera gånger i veckan besöker hon äldreboendets gym där hon kör benpress, kastar boll och håller kroppen igång på andra vis.
– Att träna är det roligaste som finns. Och att gå balansgång på hög nivå. Jag har nog alltid varit lite djärv av mig, säger hon och skrattar.
I dag är aktiviteterna lite lugnare än förr, men det står klart att Vivi både har vinnarskalle och tycker om att tävla, samt att hon gärna utmanar sig lite extra. Att vinna är viktigt, oavsett om det handlar om fysiska tävlingar eller frågesport.
Vivi Almqvist växte upp på föräldrarnas gård i Agebo i Madesjö socken, Nybro kommun. Hon var nummer sex i en syskonskara på tio och är den enda av syskonen som är i livet i dag.
Som ung jobbade hon på ett bageri i Nybro fram till 1938, då hon gifte sig med sin make, Olle Almqvist.
– Min man var själv uppvuxen utan mamma och ville inte att jag skulle jobba, utan i stället skapa ett tryggt hem för familjen. Men eftersom jag gick hemma så blev det så att jag hjälpte alla andra i stället, med allt möjligt. Jag fick aldrig betalt utan gjorde det för den goda viljans skull.
När maken blev erbjuden jobb i Västervik var inte Vivi särskilt imponerad.
– Västervik kändes avlägset och var mest känt för sitt sinnessjukhus. Det hade dålig klang hos mig så jag tänkte "kära nån", minns Vivi.
Jobberbjudandet var dock för bra för att avstå så paret och deras då åtta månader gamle son flyttade.
– Jag fick en helt annan uppfattning när jag kom hit. Jag har trivts så bra här och skulle aldrig vilja flytta tillbaka.
Andra världskriget bröt ut när paret var relativt nyinflyttade till Västervik. Vivis man Olle var kustartillerist och tre dagar efter att kriget hade brutit ut mellan Finland och Ryssland fick han en kallelse att han skulle inställa sig i Karlskrona. Det var en av de värsta dagarna i Vivis liv.
– Det var hemskt att befinna sig så nära kriget, och ledsamt eftersom vi hade en bebis hemma och nyss hade börjat vårt liv med familj och barn.
Krigsplaceringen blev på Gotland och Olle befann sig där, med undantag för de permissioner han fick, tills kriget var över. Det innebar att parets son Lars inte såg mycket av sin pappa under sina första levnadsår.
– Om vi var ute och gick på stan och det gick förbi någon med uniform, ropade han "pappa, pappa", säger Vivi.
Under kriget vistades Vivi och sonen Lars till stora delar på Vivis föräldrars gård i Agebo.
– Där hade vi det bra. Mina föräldrar hade en bondgård och Lars tyckte att det var så kul med djuren.
Kriget tog slut, paret fick ytterligare en son och i början på 1950-talet kom Vivis man en dag hem och berättade att Arabiens gård hade styckats av till tomter och att han hade köpt en.
Det dröjde dock innan paret hade råd att bebygga tomten. Men det hindrade dem inte från att besöka den.
– Vi brukade ta med oss kaffe till tomten och sitta där och drömma om att bygga, berättar Vivi.
Till slut fick de möjlighet att bygga sitt hus.
– Det var stort och märkvärdigt att vi kunde bygga ett hus. Det var det inte alla som gjorde. Dagen då vi flyttade in i vårt egna hus var en av de lyckligaste i mitt liv.
Husets stora trädgård blev en passion för Vivi.
– Jag älskade att arbeta i den och kunde gå upp klockan sju på morgonen för att hacka och gräva. Men jag fick göra det tyst, grannarna låg ju och sov.
Vivi har även haft många andra intressen.
– Jag har sytt näversöm, sysslat med vävning och jag har alltid tyckt om att laga mat och baka, berättar hon.
Att Vivi växte upp nära Vilhelm Mobergs utvandrarbygder satte sina spår hos delar av familjen. Flera av hennes syskon, samt hennes pappa, reste över i omgångar, och den äldsta systern bosatte sig så småningom i Kanada.
– Jag har varit och hälsat på henne en gång, det var 1993. Jag åkte med tre av mina systrar och fick se mycket. Men det var ganska mycket som i Sverige, berättar Vivi.
Födelsedagen tjuvfirades på Gertrudsgården redan under måndagen. I dag, tisdag, kommer barn, barnbarn och barnbarnsbarn, andra släktingar och några vänner, för att fira ytterligare. Att dagen blir som en vanlig dag är svårt att tro, även om Vivi Almqvist själv inte tycker att den är något att hetsa upp sig över. Hon blir snarast förskräckt när hon inser hur hög siffran är.
– Jag känner mig inte alls som hundra. Mer som 75, säger hon.