I slutet av andra världskriget kom flyktingarna från andra sidan Östersjön. I oktober 1944 kom de första baltiska flyktingarna till Västervik från Gotland. Det var en hemlös, utblottad folkspillra som flytt – hals över huvud – för sina liv, undan Stalins skräckregemente. De hade tvingats lämna allt bakom sig.
Under överfarten, i överlastade båtar, var paniken och ångesten ständigt närvarande, berättade de när de så småningom kom till ro runt om i Tjustbygden. En man som Västerviks-Tidningen talade med för drygt 70 år sedan berättade att han lämnat sitt hemland tillsammans med 120 personer, varav många barn, i en farkost som var byggd för en tredjedel av det antalet. Det hade varit en fasansfull resa som tagit 38 timmar över ett stormigt hav, där sjöarna vällde in över relingarna. Det lilla bagage de fått med sig fick de lämpa över bord för att inte gå under.
När de klev i land i Västervik för drygt 70 år sedan, trötta och räddade, möttes de av Lottor och Röda Korssystrar. De blev läkarundersökta och utplacerade i vad man kallade för karantänsläger i Tjust. Flyktingarna fick sina nya "hem" i Folkets Hussalar, godtemplarlokaler, skolsalar, frikyrkor och hembygdsgårdar.
Äldre och barn fick stanna i lägren. Arbetsföra män och kvinnor kom snabbt ut i arbete på gårdar och i skogsarbete. Västervikarna bidrog efter fattig förmåga att ge båtflyktingarna en någorlunda dräglig tillvaro, bland mycket annat gjordes en insamling av linne till flyktingarna. Men det var inte lätt den gången. Det var brist på det mesta. Kriget runt våra gränser hade satt sina djupa spår även i ett land som sluppit våldets blodiga helvete.