Calle Åstrand har varit noga med att inte gå i faderns fotspår. Han har tackat nej flera gånger till att ta över Visfestivalen. Ändå står han där nu som tillförordnad VD. Fast att han inte ville.
Från knät, genom vuxenlivet och tillbaka i ruinen. På egna ben, på egna axlar ska han bära upp Hansi Schwarz fallna mantel.
– Det är närmast omöjligt. Han var bra på mycket. Han jobbade med ekonomin, han bokade artister, han bokade hotell, han samlade tomburkar. Han gjorde allt. Han var allt.
Tills han gick bort tidigare i år.
– När andra inte klev fram kände jag mig tvingad att göra det. Jag gör det här för att jag bryr mig om Visfestivalen.
Så har det inte alltid varit. Ett tag hatade han festivalen.
– När jag satt bakom scenen som barn saknade jag pappa. Jag kände att festivalen tog vår tid ifrån oss. Och när jag fick barn så sa jag till pappa att jag inte tänkte ta med min son till Visfestivalen. Han förstod inte varför. Jag blev borta i tre år. Idag känner jag bara kärlek till Visfestivalen.
Och i år kommer han ta med sin son. Men annars kommer han att ta sig an festivalen på ett annat sätt än sin far.
– Hansi sa ibland "Om ni säger vad ni tycker, så bestämmer jag hur det skall bli”. Hansi var både regissör och producent vid Visfestivalen. Han var inte så bra på att delegera. Jag ska bara vara regissör. I mitt arbete som filmregissör så litar jag på att medarbetarna gör sitt jobb. Det kommer jag göra här med.
Under flera år så frågade Hansi sin son om han kunde tänka sig att ta över som VD för Visfestivalen.
– Om jag tackat ja då hade vi bara blivit osams. Jag ville inte förstöra vår personliga relation. Det var därför jag tackade nej. Hansi var en stark personlighet. Jag är en stark personlighet. Jag tyckte det var onödigt att skada vår fader och son-relation. Sedan är jag inte någon musikmänniska på samma vis som Hansi var.
Han berättar om hur han började med musik tidigt, men slutade och började intressera sig för språk och film istället.
– Hansi kunde vara hård i sin kritik mot mig, berättar han.
Känner du någon press?
– Jag känner sorg för att han inte finns med oss i ruinen. Jag kommer att känna saknad. Men jag känner ingen press. Jag ser inte det här som min första festival utan som Hansis sista.
Han blir tyst. Sedan tillägger han:
– Nu är det upp till Västerviksborna att visa att de vill ha en festival här även i framtiden. Vi är beredda att jobba för det.
Vad skulle Hansi säga om ditt och ert jobb hittills?
– Han skulle säga att han hade gjort det bättre själv. Sedan skulle jag förstå att han var stolt ändå.