I 36 år har Thomas Manfred arbetat som tidningsbud. Gått i pension har han egentligen redan gjort en gång, för tre år sedan. Men att släppa sin uppgift som tidningsutdelare har han alltså inte haft någon lust med förrän nu.
– Jag ville först fortsätta ett år till, sedan sa jag "nej, inte en vinter till."
Vintrarna kan nämligen vara ganska påfrestande för ett tidningsbud, berättar Thomas. Är inte snön tillräckligt väl bortskottad är det en avancerad uppgift att komma fram med tidningen. Han konstaterar att det också ska bli skönt att ta det lite lugnt. Men sysslolös kommer han knappast vara.
– Jag är god man åt tre personer och aktiv inom flera föreningar.
Thomas växte upp i Ankarsrum, där han sedan har jobbat både på Electrolux och med tidningsutdelningen.
– Jag har delat ut tidningar både på landsbygden och i staden.
Han har också delat ut tidningar både med bil och med cykel. Nu har han kört samma distrikt i ungefär tjugo år. Det är en sträcka på omkring 1,3 mil som körs med cykel. Turen börjar på Laxgatan och fortsätter bort till Djurgården i Västervik.
– Du kan fråga mig om vilken adress du vill där, så kan jag säga hur brevlådan ser ut.
Att ha koll på sitt distrikt tycker Thomas är en mycket viktig uppgift för en tidningsutdelare.
– Om jag skulle vara lika duktig på allt som jag är på att komma ihåg vilka tidningar som ska delas ut var, så skulle det vara ett lätt liv, skrattar han.
Att lära sig sina områden har han nämligen haft väldigt lätt för. Vilket får honom att minnas ett smeknamn han fick när han jobbade på närradion i Västervik.
– De kallade mig för en levande telefonkatalog, för jag lärde mig alla nummer på en gång, berättar han.
I nästan hela sitt yrkesverksamma liv har Thomas haft två jobb, tidningsutdelningen och något mer.
– Bortsett från två år, när jag hade slitit av hälsenan, berättar han.
Han arbetade på Electrolux i både Ankarsrum och Västervik. Sedan har jobbat med produktion av såväl ost som radio. På grund av kontakterna som han hade skapat genom att sälja annonser på radion fick han sedan sitt sista jobb, på Miroi.
I Västervik är Thomas förmodligen mest känd från sin tid på radion. Där pysslade han främst med att sälja annonser, men det började med att han hoppade in under sändningarna av kommunfullmäktige. Han var ombudsman för unga örnar, som var en av drivkrafterna bakom radion då.
– Jag sa att om de hade problem med att sköta sändningarna någon torsdag kunde jag göra det, sedan blev det varje torsdag, berättar han.
Vad var det roligaste med arbetet på radion?
– När jag åkte runt och rapporterade om ishockeyn.
Han verkar inte vara den enda som har glada minnen från detta.
– Nu när Västervik är i ropet igen när det gäller hockeyn har jag fått kommentarer från folk som minns mina rapporter.
Thomas har många minnen, av olika slag, från tiden som sportreporter.
– I Nybro fick jag inte sitta på pressläktaren, för jag skrek så mycket.
Thomas fackliga engagemang är både stort och långvarigt. Oavsett vilket jobb han haft har han engagerat sig fackligt. Samtidigt har han också ägnat sig åt andra föreningar. När han var som mest engagerad satt han i tio valberedningar samtidigt.
– Jag kan inte stava till nej. Och just valberedningar har blivit min grej. Då kan man påverka, det driver mig, säger han och påpekar att valet av personer till valberedningen vanligen står längst ner på dagordningen.
– Det borde egentligen stå först, för det är ju de som ser till att rätt personer hamnar på rätt platser sedan.