Blankaholm, mitten av februari. Blaskigt, slaskigt. Vi får akta oss så att vi inte halkar omkull i snömodden när vi passerar under den stora skylten ”Vi bryr oss” utanför cafét i gästhamnen. Sonja Hedman Folke tar emot där inne.
– Vad vill ni ha? Kaka eller vänta en stund tills smörgåsarna är färdiga? Eller tårta, vi har kvar lite från i går då Ivar fyllde år, säger hon och försvinner in bakom disken.
Inne i köket står verksamhetsledaren Therese Johansson och planerar matsedeln. Ute i cafét fikar några av de anställda i företaget. Inne på kontoret textar en medarbetare affischer till dagens lunch.
Det sociala företaget Vi bryr oss är grunden för Sonja Hedman Folkes engagemang i Blankaholm. Företaget driver cafét året runt och gästhamnen med stuguthyrning under somrarna, och lånar även ut personal till andra arbetsplatser som till exempel lanthandeln. Målet är att personalen på sikt, om möjligt, ska hitta andra anställningar i andra företag.
Formellt är Sonja Hedman Folke verksamhetsledare på väg mot pension (fyller 64 senare i år), men man kan lika gärna beskriva henne som allt-i-allo, idéspruta och ordningskvinna med ansvar för kontakter med kommun och andra myndigheter. Och eldsjäl.
Engagemanget slutar inte i företaget utan sträcker sig vidare till samhällsföreningen (ordförande) och den ekonomiska föreningen som driver lanthandeln. Allting hänger ihop, som Sonja säger.
– Jag brinner för ett levande Blankaholm. En ensam eldsjäl kan inte göra mycket, men tillsammans med andra kan det hända saker.
Sonja Hedman Folke talar om hur viktigt samarbetet på orten är. Ju mindre samhälle, desto viktigare är det att alla arbetar med samma mål. I Blankaholm vävs de olika verksamheterna i cafét, lanthandeln och hamnen ihop med varandra. Andra föreningar, företag och gästgiveriet som är öppet på somrarna, berörs också.
– På Alla hjärtans dag bakade en tjej hos oss bullar och gick över med till pallfabriken här intill. Och när föreningen i arkeologi har möten brukar de vara i cafét. Det är viktigt, så här års bär sig inte verksamheten annars.
Fungerar samarbetet på orten?
– Ja, det tycker jag. Vi behöver inte vara överens om alla detaljer, men vi drar åt samma håll. Det är viktigt att vi bygger tillfällen då folk möts och kommer tillsammans.
Vi knallar upp till affären några hundra meter inåt land. På vägen möter vi en kvinna som tidigare varit både sjuksriven och arbetslös, men nu arbetar på Vi bryr oss. ”Hej, hej, hur är läget”, undrar Sonja och kramar om kvinnan. ”Vi ses lite senare senare.”
– Jag drivs av att se människor växa. Jag tror att alla har en begåvning och en möjlighet att utvecklas. Är det något som gör mig ilsken är det när någon blir trampad på, bara för att den personen inte orkar säga ifrån.
Uppe i butiken håller Kerstin Malmberg på att plocka upp varor. Polarpärlan, Lingongrova och Guldkorn till brödhyllan. Kerstin är volontär i lanthandeln och faktiskt den som för drygt 15 år sedan fick Sonja och hennes man att flytta till just Blankaholm.
Sonja och maken hade bestämt sig för att flytta till kusten, men visste inte riktigt vart. De åkte runt och kollade in kustsamhällen ända från Nynäshamn till Strömstad, innan de hamnade i Västervik. Sonja gick in i butiken i Blankaholm och frågade. Hur var det att bo där?
– Kerstin tog sig tid, säkert två timmar, och berättade allt om orten. Det var hon som övertygade oss.
Sonja Hedman skrattar mycket och gärna. Hennes man säger att hon har två sorters skratt: en glatt och hjärtligt, ett lite mer frågande och osäkert. Kanske är det goda humöret en viktig orsak till att hon orkar fortsätta arbeta och kämpa vidare, trots att det går trögt ibland.
Två gånger har hon varit nära att ge upp genom åren. Dels 2012 när brygghuset, där hon drev ett utvecklingscentrum med IT-utbildningar, brann ned till grunden; dels ett par år senare när Västerviks kommun först sade nej till bygglovet för cafét i hamnen. Då var det nära.
– Det kändes hopplöst. Jag satt nog i ett dygn och funderade, vad skulle vi göra? Men när jag analyserat läget och bestämt mig, då var det bara att köra vidare sedan.
I värsta fall är det ett sådant kritiskt läge även denna vinter. När vi går tillbaka mot cafét ringer en journalist från VT:s lokalkonkurrent Västerviks-Posten. Han har fått tag på ett brev som Sonja Hedman Folke skrivit till kommunen. Det tillfälliga bygglovet för stugorna har löpt ut, nu måste frågan måste lösas permanent.
Framtiden för stugorna har en direkt koppling till cafét och gästhamnen, och påverkar indirekt resten av samhället. Allting hänger ihop. Sonja vill att det här ska vara ett positivt reportage och vill helst inte prata om det, men det märks att hon är bekymrad.
När vi åker därifrån en liten stund senare är hon dock sitt gamla jag igen. Hon slår upp dörren till cafét. Skrattar. Vi hade frågat om hennes okända sidor.
– Jag kom på en sak till. Jag simmar mycket, men bara i Östersjön. Jag börjar på våren när det är 10 grader varmt, och slutar på hösten när det är tio grader igen. Det kan ni skriva.