Gamla ginflaskor har blivit vackra karaffer.
När Märta Hedin först kom i kontakt med glaskonst var det inte kärlek vid första ögonkastet. Hon var 14 år och hade hakat på en helgkurs hos glaskonstnären Leif Hauge i Kianäs. Det kändes svårt, stressigt, varmt och lite läskigt med ugnarna.
Nu, lite drygt 30 år senare, träffar jag Märta Hedin i hennes glashytta i Vråka. Vi är omgivna av glas; formgivet av Märta själv genom återbruk. Det är honungsburkar som formats om till hjärtformade skålar, ginflaskor till karaffer, buljongflaskor till dryckesglas och glasburkar till vackra skålar. Märtas konst handlar alltså om att formge en kasserad flaska eller en glasburk till något nytt i en smakfull och stilren design.
– Jag jobbar nästan uteslutande med bruksglas. Det är funktionen jag brinner för och försöker ständigt hitta en fin balans mellan skönhet och funktion.
Det var alltså något som lockade ändå, på den där helgkursen för massa år sedan. Hon gick på ytterligare en kurs, och med tiden blev hon mer och mer förälskad i att skapa med glas.
– Det var liksom något med återbruket och dess historia som lockade, att det går att skapa något nytt utifrån redan befintligt material. Och så känner jag fortfarande. Glas är ju ett hårt och sprött material men som samtidigt går att mjuka upp och forma om, jag älskar den processen och jag älskar hela idén med återbruk.
Inspirationen till att formge kan komma lite varstans ifrån. Bara att gå i affären och se glasflaskor kan räcka. Runt om i hyttan står återvunnet glas som ännu inte förvandlats till något nytt. Var får hon allt glas ifrån?
– Oj, det är olika, jag får ju mycket som folk ska slänga … en gång fick jag massa glas av Polisen efter ett sprittillslag som de hade genomfört.
Märta Hedin använder skarpa lågor från en gasolbrännare till att "klippa av" en glasflaska som ska formas om till något nytt.
Hyttan, som även går under namnet ”Lilla Återbruket”, var ett garage från början. Genom fönstren ser man hästhagar, ladugårdar och öppen mark. Märta är uppvuxen i grannbyn Skeppsgården en bit bort. Det blev några år runt om i landet och konstutbildningar på både folkhögskola och på Konstfack. Hon och familjen hittade tillbaka för 13 år sedan.
Märta talar varmt om byn och om människorna från trakten.
– Människorna här är fina, man hjälps åt, man ser till att saker händer här ute så att bygden blir levande. Och jag gillar lugnet … året om. Jag har aldrig saknat något i stan faktiskt.
I ena halvan av lokalen står två ugnar som används för att värma upp glas. Det finns även en gasolugn som används för att arbeta med glaset när det är varmt. Hon formger glas från befintligt glasbruk och även smälter ner glas för att göra något helt nytt. Enbart en handfull människor i hela Sverige jobbar på samma sätt.
Från början: honungsburkar. Nu: hjärtformade skålar.
Numera jobbar hon två dagar i veckan i hyttan. Utöver det är hon bildlärare på landsbygdsskolorna i norra kommundelen.
– Två dagar i hyttan känns alldeles lagom, kroppen tar en del stryk, man sitter i konstiga arbetsställningar och det sliter med åren, berättar hon.
Jag ställer frågor om framtiden. Planer på att utveckla? Men Märta drar mig tillbaka till nuet.
– Jag trivs här och nu. Jag har hittat min plats här. Det är klart att jag funderat på att utveckla verksamheten och satsa ännu mer. Men jag trivs så bra nu med att driva hyttan småskaligt, och så är jag så klart väldigt glad och hedrad att få VT:s kulturpris.
Mindre dryckesglas, skapade från glasburken till höger i bild.
Märta Hedin skapar konst genom återbruk. Gamla glasburkar kan exempelvis formges till eleganta skålar.
Märta Hedin får VT:s kulturpris 2022.