Thorbjörn Svensson, som bor precis intill, äger missionshuset ihop med sin son. De använder det som förråd, men vill ändå bevara det gamla utseendet i viss mån, så att det finns kvar för framtiden.
– Det känns bra att lämna det åt eftervärlden, som det var, säger Thorbjörn, när han visar runt i lokalerna.
Ett led i detta är att göra om entrén och återge den en rundad form med text över dörren. Förr stod det "Missionshus 1879" där. Men det är inte aktuellt att ta tillbaka den smala öppning som var tidigare, för då går det inte att få in maskiner i huset.
Fönstren har bytts ut, eftersom så många var trasiga. Det blir även nya bågar och ny spröjs. Två fönster är igensatta sedan tidigare, men alla andra är kvar: fem på bortre långsidan, fyra plus dörr på den främre och två i den gavel där koret inte ligger.
Predikstolen är bevarad, men kyrkbänkarna är borta sedan länge. Thorbjörn har en teori om att de användes för att snickra sängar åt flyktingarna av.
I slutet på andra världskriget, 1944–45, kom det nämligen runt 280 baltiska flyktingar till Vråka. Männen bodde i missionshuset och kvinnorna i kapellet vid Trillinvägen. Maten lagades i Elimkapellet.
– När vi köpte huset, syntes det fortfarande fyrkanter på golvet efter de rum som flyktingarna hade, berättar Thorbjörn.
Under senare tid har missionshuset använts som vävstuga och förråd. Avsikten med renoveringen är inte att göra det till ett nytt besöksmål, utan bara rädda kvar det åt eftervärlden.