Vid parkeringen till Lysingsbadet kommer Abdullah Hamoud springande. Eftersom det finns många stugor på området har jag svårt att hitta och någon minut tidigare har jag ringt upp honom för att få en vägbeskrivning till deras hus. Efter en hälsningskram som ingen av oss riktigt vet hur vi ska utföra frågar jag hur det gått med hans ansträngningar för att få börja skolan igen.
– Jag har varit på gymnasiet i dag och jag ska få börja skolan på måndag. Jag är så lycklig över det, det är över tre år sedan sist, säger han och ler bokstavligt med hela ansiktet.
När vi träffades på Lysings-badets evenemangsanläggning Arenan några veckor tidigare berättade Abdullah att han, eftersom han har fyllt 18 år, inte automatiskt får börja i svensk skola. Trots det har han legat på ordentligt för att ändå få en plats i en gymnasieklass. Han berättar att det första mötet med skolan mest inneburit information och genomgång av regler. På frågan om vilka regler han uppmanas följa skrattar han och säger att man exempelvis inte får röka på skolans område. Men det spelar inte någon roll för Abdullah.
– Jag röker inte, jag är en sportkille och älskar att simma. Jag vill bli riktigt duktig på det och då kan man inte hålla på med sådant.
Framme vid stugorna tar pappa Fateh Hamoud i hand och säger att vi kan gå in och prata i en av stugorna. Jag hälsar lite snabbt på Abdullahs lillasyster Alaa och får ett leende och en snabb handvinkning tillbaka.
Familjen Hamoud kom till Västervik i mitten av september i år. Abdullahs mamma och pappa heter Samira och Fateh Hamoud. I två röda stugor bor de tillsammans med Abdullahs två bröder och syster; Abdulkarim, Mohammad, och Alaa. Med familjen bor också Fatehs syster Majd.
Inne i husets rum är det välstädat men opersonligt, inga personliga ägodelar är framme. Vi slår oss ner runt ett litet fyrkantigt bord med fyra stolar. Eftersom Fateh Hamoud inte kan engelska är det Abdullah som sköter den direkta kommunikationen. När jag ställer frågan till dem bägge om hur de tog sig till Sverige är det Abdullah som översätter sin fars arabiska ord.
– Vi kom till Turkiet först. Under det första året arbetade jag och Abdullah sida vid sida på en klädfabrik, arbetet var mycket tungt.
Abdullah berättar att de arbetade tolvtimmarspass, sex dagar i veckan.
– Det var de timmar som vi alltid arbetade. Ofta fick vi vara kvar sex timmar till eller arbeta hela söndagen, tillägger Fateh Hamoud.
Den närmaste tiden är det flera saker som händer inom familjen som både ger hopp och som oroar. Abdullahs syster, 14-åriga Alaa, har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och har inte kunnat börja skolan i Sverige. Den svenska sjukvården har gjort bedömningen att hon inte kan gå i en vanlig klass. I slutet av november kommer familjen att få besked om hur det svenska skolsystemet kommer att göra med Alaa Hamoud.
– Vi hoppas att hon kan få börja gå i skolan i Sverige. Det har hon aldrig gjort tidigare i sitt liv, säger Abdullah.
Mamma Samira kommer in i stugan och slår sig ner mellan Abdullah och Fateh. Mellan lovorden om Sverige och svenskar grimaserar hon illa. Samira har under flera år haft problem med sin rygg och under den korta tid hon sitter vid bordet har hon svårt att hitta ett läge som gör att hon kan sitta utan att känna smärta. Några dagar tidigare började Samiras rygg att värka när hon var på väg till bussen för att åka och köpa mat. Hon fick vända hem igen och låta barnen sköta inköpen.
– Jag sa till Abdullah att han kunde köra mig i en kärra till bussen så att jag kunde få gå i affären, säger hon och skrattar.
Av familjens sju medlemmar har två speciella behov. Varken Abdullahs syster Alaa eller fastern Majd klarar av vardagen själva utan måste ha hjälp med det mesta. Under åren som gått sedan kriget bröt ut i deras hemland har det inneburit en tuff utmaning för familjen. Mamma Samira berättar att känslan efter att de tagit sig genom Europa, 20 dagar med båt, tåg, bil och till fots, var otrolig.
– När vi kom till gränsen och en svensk man och kvinna kom och sa ”hej hej” glömde jag allt som var jobbigt för en stund.
Fateh Hamoud vill tillägga något men kommer bara ett par ord in i sin mening när han börjar gråta. Även Abdullah som ska översätta får vänta en stund innan rösten bär för en översättning.
– Han säger att vi känner oss säkra här. Min pappa tror att historien kommer att hylla det Sverige gör just nu.
nils.gruveback@vt.se