I exakt trettio år har Västerviks demenssjuka haft möjlighet att besöka Mimergården för att knyta nya vänskapsband, stimulera sitt minne, språk och orienteringsförmåga.
I dag firades jubileet med tillbakablickar, fika, sång av Towe Widerberg och dans därtill.
Där fann vi väninnorna Inger Karlsson och Mary Karlsson, som stiftade bekantskap just på Mimergården. De ger verksamheten ett gott betyg.
– Det är toppen! Vi slipper sitta ensamma hemma, säger Mary Karlsson och berättar att hon besöker dagligverksamheten i stort sett varje dag som den är öppen.
– Här kan vi umgås och hjälpa till i verksamheten, även om det bara är att skala potatis, säger väninnan Inger Karlsson.
Under firandet fanns Elsebeth Gustafsson, Mimergårdens tidigare föreståndare, på plats.
Hon var med när verksamheten startade 1985.
– Klockargården på Öland hade startat tre år dessförinnan och blivit omtalad. Jag vet att det dessutom fanns dagligverksamhet för demenssjuka i Stockholm, men den här typen av verksamheter var relativt ovanliga, säger Elsebeth Gustafsson.
Mimergården bedrevs från början i landstingets regi, även om den finansierades till hälften av Västerviks kommun. Med ädelreformen 1992 övergick Mimergården till kommunal drift.
Gustafsson visar de riktlinjer för verksamheten som skrevs 1985. Med mindre modifikationer gäller de än idag.
– De fungerar i stort sett lika bra, säger Elsebeth Gustafsson.
Ett tecken på att man var rätt ute från början.
De som vill delta i Mimergårdens verksamhet behöver en demensdiagnos av en läkare, samt ett beslut från kommunens biståndshandläggare.