Vilka är alla männen på bilden? För det är bara män som arbetar här, vad vi kan se på bilden.
Den här gången gör vi ett undantag. Fotografiet har inte lånats ut av någon av VT:s läsare utan kommer från Västerviks museum.
Det är en tidsbild från 30-talet, för 73 år sedan. Kanske finns det någon av de yngre på bilden som lever än i dag och kan berätta mer om arbetet här, och vilka arbetskamraterna var.
Stenhuggeriet låg vid Allén i närheten av Marieborgsskolan och tillverkade framför allt gravstenar. I en annons i VT 1917 kan man läsa om gravvårdar gjorda i den vackra svarta Västerviksgraniten.
De fyra bröderna David, Carl, Reinhold och Emil Styrenius startade företaget 1897 och började med att sälja gravstenar i Stockholm. Tillverkningen hade de hemma hos sin far i kvarteret Ängalund.
Det gick bra för bröderna. År 1900 omsatte de för 8 865 kronor, tio år senare för 63 000 kronor.
Egentligen började det 1886 när den då 17-årige David kom som lärling till bröderna Schannongs stenhuggeri. Vid sekelskiftet var Schannongs fortfarande störst i branschen, men efter en fyra år lång lockout gick arbetarna över till Styrenius som betalade mer. 1912 köpte Styrenius Schannongs, efter ytterligare en konflikt. 1943 flyttades företaget till Djurgården.
Bröderna Styrenius kom från Hallingeberg, och var söner till torparen och arrendatorn Olof Magnus Styrenius och hans hustru Albertina Josefina Stenholm. De gifte 1861 och fick tillsammans åtta barn mellan 1862 och 1879. Tre pojkar dog i späd ålder, men de fyra stenhuggarbröderna och systern Clara Charlotta blev alla vuxna.
Torparfamiljen flyttade in till Västervik 1883, strax efter att yngsta barnet dött i lunginflammation, och bosatte sig i Ängalund i Västralund.
I Hallingeberg har fadern och farfadern varit torpare och backstugusittare. Släkten gör en påtaglig klassresa under några få generationer, då stenhuggarbröderna tituleras direktör och disponent i Västerviks församlingsbok på 1920- och 30-talet.
Några av brödernas barn tar över stenhuggeriet, andra blir skollärare, sömmerska och fotografibiträde. På 20-talet har Reinhold förtroendeuppdrag som kyrkvärd i Västerviks församling.
Deras farfar Johan Styrenius kommer som ung från Stockholm till Dröpshults egendom i Törnsfalls socken. Där är han betjänt hos major Ehrenmark tills han 1807, 25 år gammal, gifter sig med hushållerskan Stina Törnlund på Dröpshult. De arrenderar torpet Änghult i Svärdsmörja (nuvarande Svartsmörja) en halvmil ifrån Dröpshult.
Efter några år blir Johan änkling men han gifter snart om sig med brödernas farmor, pigan Anna Lisa Olofsdotter från Hult i Hallingeberg. En av sönerna tar över som arrendator på Änghult och sonen Olof Magnus blir torpare i Christianslunds backstuga, där också hans far Johan bor sedan han blivit änkling på nytt.
Här är de alltså backstugusittare, det vill säga att de inte arrenderade egen mark utan är beroende av markägarens goda vilja. I slutet av 1870-talet har Christianslund uppgraderats till torp, de har alltså fått bättre levnadsvillkor och disponerar mark för odling och bete.
1883 flyttar de in till stan. Det var en tid i Sverige med industriell utveckling och massflykt från landsbygden. Kanske såg de, precis som så många andra, större möjligheter för sig själva och barnen i stan.
De äldsta barnen var då redan 20 år fyllda. Alla bosatte sig i Ängalund och där bodde flera av syskonen kvar sedan de fått egen familj.
1906 dog Emil Styrenius i brusten blindtarm, men de andra tre bröderna fortsatte i stenhuggeribranschen. Som mest var det cirka 90 anställda på Bröderna Styrenius stenhuggeri.
Företaget Styrenius drevs fram till 2001, då av Peter Styrenius, som är fjärde generationen efter bröderna som grundade stenhuggeriet. De sista decennierna bedrevs inget stenhuggeri i bolaget.
Källa:
Boken "Hugg i sten" av Åsa Jägerhorn
Kyrkoarkiven för Hallingebergs, Törnsfalls och Västerviks församlingar