– Kom in, säger Mirjam och slår upp ytterdörren till det stora huset på den gigantiska tomten som ligger nära Ljungstorp en mil nordväst om Boxholm.
– Min man Daniel har kört vall hela natten så han sover en stund till.
Hon visar in i ett ljust, lantligt, jättevackert kök.
Så det var så här det inte skulle bli alltså?– Skratt! Ja, precis. Jag har alltid vetat att jag aldrig ville bli tillsammans med en bonde. De är alltid smutsiga om händerna, pratar bara om väder och har aldrig tid att följa med på kalas. Det vet man ju!
Men så var en skidresa till Österrike med tjejkompisarna bokad, en vecka i februari för 15 år sedan. Mirjam, som då bodde i Göteborg, klev på bussen i Jönköping.
Och där satt han.
– Jag såg direkt att han var mannen i mitt liv. Att han visade sig vara bonde spelade plötsligt ingen som helst roll ...
Och på den vägen är det alltså.
Daniel flyttade till Mirjams lägenhet i Göteborg, men det blev en kortvarig lösning.
– Han klättrade på väggarna. Han vaknade klockan fem varje morgon. Vi har nog aldrig haft så vältvättade bilar som under den perioden.
Det var lika bra för Mirjam att blicka mot Östergötland.
– Jag visste ju att det var det här som väntade, säger hon och slår ut med armarna. Vi är sjunde generationen i Daniels familj som bor på gården.
Mirjam är uppvuxen i ett radhus i Nässjö och beskriver sig som en stadstjej, men fick alltså tänka om.
– Egentligen ville jag bara ha ett hus att trivas i och en stor familj, sen spelar det inte så stor roll var. Och jag har haft turen att få båda.
Hon häller upp saft i två flaskor med sugrör och bär in i vardagsrummet till Alvar, 3,5 år och Ebba, 6 år, som är hemma från förskolan. Syskonen Bernhard, 10, och Stina, 8, är i skolan förstås.
– Kaffe och bullar? frågar hon när hon kommer tillbaka och vi slår oss ner vid köksbordet.
Det har gått 15 år sedan hon besökte Gärdslätt första gången. Då bodde Daniels föräldrar i Skattegården men tanken var att de skulle flytta till ett mindre hus och att Daniel skulle ta över.
– Jag kände ju direkt att det var en öppen gård och att jag skulle trivas och jag började genast renovera i tankarna, säger Mirjam.
I början av ombyggnationen bodde Daniel och Mirjam i ett mindre hus på den 10 000 kvadratmeter stora tomten. Skattegården bestod av två lägenheter men skulle förvandlas till ett hus för en blivande storfamilj.
– Vi började på övervåningen och gjorde ett rejält badrum, säger Mirjam. Sedan tog vi bort en liten balkong på husets framsida så att vi kunde bygga ut hallen och öppna upp till nock.
Så småningom blev det nedervåningens tur att renoveras och där det förut var kontor är nu matplatsen där vi sitter och fikar. Köket, som alltså var betydligt mindre tidigare, och dessutom gult och mörkt och murrigt, är numera ljust och luftigt med stora fönster och en köksö som delar av den närmare 30 kvadratmeter stora ytan.
– Vi jobbade natt och dag i ett års tid, säger Mirjam. Bernhard var nyfödd och så fort han sov kunde jag måla. Det var hårt jobb, men det var det värt och det känns bra att veta att vi har gjort det här tillsammans.
I hallen hänger svartvita bilder av huset, daterade till 1920-talet. Och i trappan finns en hälsning skriven av någon av dem som var med och byggde den för snart 90 år sedan.
Just som vi kliver in i ett stort trevligt pysselrum kommer Daniel upp och hälsar god morgon fast det snart är lunch.
– Det ryktades om regn så det var lika bra att köra hela natten, säger han och gnuggar lite i ögonen.
En lantbrukaren vardag förstås. Till och med Mirjam har vant sig.
Och väder-siaren hade dessutom rätt. Regnet vräker ner utanför fönstren.
I rummet där vi står bodde Daniel och hans två bröder när de var små.
– Och här i vardagsrummet föddes min farmor Greta 1922, säger Daniel när vi fortsätter genom nedervåningen.
– När jag var liten stängde vi alltid till här och hade inte ens värme på. I salen var man bara till jul eller om det var stort kalas.
Vi går uppför den vitmålade trappan. Här finns sovrummet, det 15 kvadratmeter stora badrummet med plats för hela familjen, och barnens rum förstås. Alvar, Ebba och Stina bor i varsin inredd kattvind. Det är mysiga krypin med låga fönster mot utsikten över slätten.
Mellan barnens rum ligger tv-rummet med bänkar och hyllor av lastpallar. Smart och snyggt.
Vi går ner igen och trycker näsorna mot fönsterrutan. Visst måste vi väl ändå gå ut för att ta lite bilder?
Alvar försvinner in under ett paraply. Han tar inte ens på sig en tröja. Här är en sann blivande bonde.
En ko ger hals i en av ladugårdarna en liten bit bort och fyra brunvita huvuden och ett svart tittar ut över halvdörren.
Det är enkelt att förstå att familjen Arnell trivs här – i alla väder.
– Ja, det är underbart, säger Mirjam. Att vakna varje morgon och höra fåglarna kvittra, det är fantastiskt.
– Så visst skulle jag ha en bonde!