När vi bodde i villan hade vi en stor trädgård. Där skulle mycket växter och blommor ha fått rum. Tyvärr har jag en nackskada som sätter stopp för trädgårdsarbete på den nivån jag önskar mig. Jag ville inte plantera massor som sen andra skulle bli tvungna att sköta, även om de skulle gjort det för mig.
Sedan två år bor vi i ett radhus med en liten plätt på både fram och baksida. Jag utökar växterna i de få land som finns. Inget överdrivet men lite i taget. Bättre lite som jag orkar ta om hand än inget alls. Jag väntade och väntade på att årets pioner skulle slå ut. Tror de slog ut till fullo över en natt, sen kom ösregnet och gjorde dem lite mera spridda i blombladen och många hamnade på marken. Fast de var fina ändå.
Min farmor hade mycket blommor i sin trädgård, det var så somrigt på nåt vis. Tänk ljuvligheten i att kunna plocka sig en väldoftande blombukett i sin egen trädgård.
Jag tillhör den skaran som gillar att se ett helt gyllene hav av maskrosor på en äng eller en vägren fylld med lupiner. Eller varför inte doften av till exempel en syrenbuske eller jasmin? De kan få mig att hamna i blomtrans likt tjuren Ferdinand.
Vi åker var sommar upp till vår stuga i Långsjöby, som ligger tre mil från Storuman och 105 mil från Linköping. När syren, lupiner och andra tidiga blomster vissnat här i Östergötland så står de i full blom när vi kommer dit. På så sätt får jag uppleva försommaren två gånger. Det är underbart! Så gäller även jordgubbarna, när de är i sluttampen här så börjar säsongen där uppe.
Detta år blev starten på en semestervistelse i mörker. Vi är i stugan endast två veckor per år, elen är då värdefull för oss alla i familjen av olika skäl. I år fungerade inte elen vid när vi kom fram. Vi hade tur som kunde ordna sängplatser över natten för stugan var totalt svart och lite kall. Vi kontaktade elbolaget nästa morgon. På eftermiddagen kom de och försökte med allt de kunde komma på utan att lyckas få igång den. Tänk er vilka tankar vi hann tänka om semestern som skulle vara i två veckor över hundra mil hemifrån. Ingen spis, kyl/frys eller lyse. Till slut hittade en av elbolagets utsända ett proppskåp på grannens gård där någon förra hösten hade dragit ur en säkring. I med den! Vips så hade vi lyse igen. Sällan har jag blivit så glad för el. Det blev två härliga veckor.
Ewa Ärlebrant är inskrivare på Corren.