Eternit har fått sitt namn från det latinska namnet för evighet. Den som på nära håll sett en eternitfasad åldras förstår att materialet gör skäl för sitt namn. Tio år är ingenting för en eternitfasad. Och medan målade träfasader flagar och spricker av sol, vind och vatten händer i stort sett ingenting med eterniten.
Därför kanske den som just köpt ett gammalt renoveringsobjekt med eternitfasad bör tänka efter både en och två gånger innan plattorna ryker. Finns det annat att göra på huset sitter eterniten kanske bäst där den sitter.
- Eternit är ett fantastiskt material på många sätt. Det är underhållsfritt och har nog räddat väldigt många hus från förfall i vårt land, säger Elisabet Aagård, journalist som just nu arbetar på en bok i ämnet.
Men eterniten är också ett ödesmättat material. När asbestskandalen uppdagades på 1970-talet stoppades tillverkningen och eternitplattorna fick minst sagt dåligt rykte. Kanske en aning oförtjänt.
- Det handlade i mångt och mycket om hur företaget hanterade sina arbetare och arbetsmiljöfrågan. Man hade ju vetat i många decennier att asbestfibrerna var farliga, men struntade ändå i att skydda sina arbetare, säger Elisabet Aagård och fortsätter:
- Asbestskandalen var en affär som innehöll både mörkläggning och stor tragedi för alla de som drabbades.
Eterniten hade redan innan skandalen börjat få öknamn som "torparkex" och "fattiglappar", eftersom det var ett billigt alternativ. Nu blev många också rädda för materialet och ville knappt gå i närheten av det. Men när eterniten sitter på plats gör den ingen skada, det är först när man börjar bryta sönder, såga eller slipa i eterniten som fibrerna lösgörs och är farliga att andas in.
I dag när allt fler hus avklätts sin forna eternitfasad börjar röster höjas för att även eterniten har ett bevarandevärde. Flera tidskrifter med inriktning på byggnadsvård har uppmärksammat ämnet och för några år sedan uttalade sig även Riksantikvarieämbetet i frågan. Varje tids avtryck bör bevaras, och eternitplattorna kan inte förnekas sin tongivande roll inom arkitekturen kanske främst under 1940- och 50-talen.
Elisabet Aagård tycker sig också se ett ökande, om möjligt lite nyvaket intresse för materialet. Att eterniten i takt med att den nästan försvunnit, börjar anses som cool igen.
Än i dag tillverkas eternit, men nuförtiden innehåller det ingen asbest och är hundra procent återvinningsbart. Utanför Sverige kan man köpa både trädgårdsmöbler och arkitektritade hus i materialet som fortfarande har en enastående förmåga att tåla väder och vind året runt.