Hon vet precis hur hon vill ha det och har via utmattningsmetoden fått sambon Jimmy att gilla läget, eller åtminstone låta henne hållas.
– Ja men, han jobbar ju i Norge och jag är den som är mest hemma, säger Linda och tycker sig därför besitta ett visst tolkningsföreträde när det gäller det gemensamma hemmet.
Här är det vitt, svart och grått som dominerar, utan att bli tråkigt. Det finns mycket udda att vila ögonen på, som Lindas egentillverkade betonglampor och akrylmålningar, men också mängder av fotografier.
– Jag vill att det ska synas vilka som bor här. Mina favoritbilder är de som porträttfotograf Laila Villebeck i Linköping har tagit av barnen. Jag begriper inte hur hon bär sig åt!
Minnen som är viktiga rensas inte bort utan får leva vidare även om de inte helt passar in. Här finns också ting som minner om smärta och en total kursändring i Lindas liv. Som den stora akrylmålningen i trappen ned mot källarplanet. Hon målade den 2014, när hon drabbats av livmoderhalscancer.
– Den visar min förpestade, smittade kropp och mitt virrvarr av tankar sedan jag fått domen, men ännu inte opererats.
Tidigare bodde hon och Jimmy på våningen ovanför. I deras nuvarande lägenhet bodde en kvinna som blev Lindas goda vän – och som dog i just livmoderhalscancer.
– Det känns lite som hennes förtjänst att jag sökte vård så tidigt. Som om hon var min skyddsängel.
Linda målar bara när något behöver bearbetas, som terapi, och då målar hon ofta flera tavlor på rad.
Linda blev frisk och födde sitt andra barn, lilla Mollie, men sjukdomen hade satt sina spår.
– Jag var fartblind, ville att restaurangkedjan Hälsofreak skulle blomstra och bli en kedja över hela landet. Jag jobbade som en tok och kunde sitta på barnakuten samtidigt som jag hade jobbsamtal i mobilen. Jag var i princip aldrig ledig.
Som många andra som drabbas av svår sjukdom gjorde Linda en total omvärdering av sitt liv och landade i frågan ”vad är det viktigaste?”
Tre av fyra restauranger såldes och Linda trappade ned sitt jobbande, fick mer tid till barnen och träningen, drog ner livstempot och började plugga. Hon läser ledning och strategiskt personalarbete, plus pedagogik, och satsar på en kandidat.
Men eftersom Linda fortfarande är en allt-eller-inget-persson pluggar hon på 150 procent. Snart börjar hon ett konsultjobb hos rekryteringsföretaget Cojn där hon ska utveckla ett nytt verksamhetsområde med studenter i fokus.
– Trots Hälsofreak kan jag inte laga mat. Men tack vare min kompanjon Johanna Lundberg och våra fantastiska medarbetare, som står för matlagningen, kan jag satsa på det jag vill och är bra på, personalfrågor och verksamhetsutveckling.
I träningen och på jobbet har hon tålamod, när det gäller inredning har hon det inte.
– Jag får infall och då ska det gå snabbt som attan. När jag skulle gjuta min första vägghylla påpekade Jimmy att jag var tvungen att ha armeringsjärn i den för att få den stark. I brist på armeringsjärn slängde jag i en näve blandad småspik istället. Det gick lika bra.
De egna minnessakerna vårdar hon ömt, men till köpta grejer har hon en osentimental inställning, såväl antikviteterna som de nya prylarna.
– Jag gör om hela tiden. Billiga grejer jag vill bli av med säljer jag på Blocket, de finare får gå på auktion hos Gomér & Andersson.
Det går undan när hemmet förändras. Ibland så snabbt att Jimmy inte hänger med. Eller tillåts hänga med . . .
– En gång, när han jobbade i Norge, ringde han och undrade om det var vår divansoffa i biosalongen han såg på Blocket. Och det var det ju, men vid det laget var den redan såld.
Linda köpte en rosa sammetsrokokosoffa i dess ställe. En hård och eländig second handmöbel som snabbt åkte ut.
– Jimmy ville ha reclainerfåtöljer från Mio och så fick det bli. Sköna, men fy så fula!
Den blivande maken, i sommar, tycks vara hårt prövad. De vaser och tavlor han en gång köpte på Ikea fick något dygn i lägenheten, sedan ”råkade” Linda ta med dem till återvinningen.
– Jo, det är väl lite Cruella De Vil över mig när vi kommer till inredning, skrattar hon. Men jag måste ge Jimmy cred för det är hans snickrande. Till skillnad från mig är han noggrann och metodisk.
Linda är träningsfreak och har ett eget gym i källaren. Löpband, crosstrainer, hantlar och olika bollar – här finns det som behövs.
– Numera har jag slutat som instruktör och tränar bara för min egen skull. Crossfit, en högintensiv och funktionell träningsform, är min nya kärlek.
Fitness har hon lagt på hyllan.
– Det handlar mer om utseende än prestation, ett kroppsideal jag inte längre står för.