Det talas mycket om trygghetsboenden i Västervik. Bostadsbolaget planerar att bygga fler och i höstas blev boendet vid Rosavilla klart för inflyttning. Här finns nu 26 lägenheter, alla upptagna från start. Och det är kö för att bo i den här formen av boende.
Rosavilla och trygghetsboendet är separata enheter, det är ett vanligt anpassat hyreshus. Kicki Johansson är områdeschef för äldreomsorgen Västervik norr. Hon berättar att närhet till omsorg ska finnas för att det ska klassas som trygghetsboende.
– En i paret ska också vara över 70 år för att man ska få plats, säger hon.
Här finns bland annat restaurang, frisör, fotvård och aktiviteter. De deltar gärna Lizzie Henriksson i. Hon var faktiskt den som klippte bandet när boendet invigdes.
– Egentligen ville jag klara mig själv, det vill nog det flesta men det här fungerar så bra och tjejerna här är fantastiskt duktiga, säger hon.
Hon tycker om att äta i matsalen och att kunna umgås med andra.
Det har varit en omställning. Det kan Eine och Birgit Pettersson konstatera. De bodde i sitt hus på Stora trädgårdsgatan i nästan 50 år innan de flyttade.
– Det var känslosamt så klart, alla minnen som man har i huset, säger Birgit.
Eine var den som sysslade mest i trädgården. De visar bilder på en prunkande idyll.
– Jag trodde att jag skulle sakna den när det blev dags att flytta, men jag kände att jag gjort mitt. Du vet, man blir ju inte yngre, säger han med ett leende.
De valde att flytta på grund av att det som namnet antyder, känns tryggt inför framtiden.
– Vi klarar oss själva men går ned och äter i matsalen ibland när andan faller på, säger Birgit.
Hon saknade huset i början.
– Det kändes som vi bodde på hotell de första nätterna och jag undrade vad vi gjort. Nu har vi bott in oss och det här blir bra, fortsätter hon.
En trappa upp bor Aina och Erik Sörensson. De har flyttat in till stan från huset norr om Edsbruk.
– Vi fick först inte plats men i september ringde de och i oktober kunde vi flytta in, säger Aina.
Deras lägenhet är modern.
– Ibland kanske för modern, spisarna har touch, det var svårt i början, säger Aina.
Erik har problem med knäna. Han tycker att det är bra att ha kommit närmare stan.
– Det är ju bra att man kan hålla sig på sin kant om man vill, eller umgås om man hellre vill det.
– Vi tänkte på framtiden, det måste man göra i vår ålder, säger Aina.