Klassrummet i Blankaholms skola har paret nu byggt om till ett stort kök, 65 kvadratmeter med rejält matbord, köksö och en soffa i ena hörnet.
– Jag hade lite olika platser. Men fröken satt där borta, säger Sussie och pekar mot soffan.
– Det är kul att bo i ett hus med historia. Jag trivdes bra i skolan. Det är väl tur det, annars kanske det inte skulle vara så kul att bo här, tillägger hon och skrattar lite.
Även om familjen trivdes bra i Vallentuna utanför Stockholm, hade Sussie och Johan i flera år funderat på att flytta tillbaka till Blankaholm. De har både släkt och vänner i det lilla samhället, och har tillbringat mycket ledig tid där. I slutet av förra året upptäckte de drömhuset, Blankaholms skola som stått tom i flera år.
Sussie pratade med Johan, som inte var sen att nappa på idén.
– Vi var väldigt överens och tvekade egentligen aldrig. Det kändes som once in a lifetime, skulle det bli av skulle vi göra det nu, säger hon.
– Jag ringde Bostadsbolaget, som ägde huset, och sen var affären snart klar, säger han.
Huset utanför Stockholm såldes snabbt och i januari flyttade familjen hem till Sussies föräldrar i Blankaholm. För drygt en månad sedan, den 1 april, flyttade de in i sitt nya hem.
– Det har varit väldigt intensivt. Men nu är köket och flera rum klara, och vi kan bo här utan problem. Det är mycket jobb kvar, men det får ta den tid det tar. Vi har ingen brådska, säger Sussie Levin Elb.
Huset var i bra skick, och Sussie och Johan har kunnat göra mycket arbete själva. Mer komplicerade arbeten, samt VVS och el, har de anlitat hantverkare för.
– Vi kompletterar varandra och har hjälpts åt. Sussie har kanske gjort lite mer på övervåningen och jag här nere. Vi bestämmer ungefär lika mycket också, säger Johan.
Vad gillar ni mest med huset?
– Ytorna, de stora fönstren och alla möjligheter. Det är inget vanligt hus, vi får också chansen att skapa något från grunden, svarar Sussie.
De tre barnen trivs bra i Blankaholm, både med huset, nya kompisar och närheten till såväl havet som mormor och morfar. Johan beskriver det som att han och hela familjen har kommit hem.
– Visst har jag kompisar i Stockholm, men dom kan jag prata med i telefon eller åka och hälsa på. Här har vi fått lugn och ro. Jag tror inte att vi kommer att flytta mer.
Om någon blir inspirerad av det ni gjort, har ni något gott råd?
– Planera och börja inte med allt på en och samma gång. Vad är viktigast, vad orkar vi med, i vilken ordning ska vi göra det . . . såna frågor. Men sen är det bara att köra, då ska man inte vara rädd, säger Johan.