Sara Öhman var den som räddad livet på Christer. Aftonbladet skrev under rubriken "Svenska hjältar" om händelsen. "Jag är ingen hjälte, jag var där bara, som tur var".
"Bättre än jag någonsin kunnat tro", är Christer Karlssons korta svar på frågan om hur det har gått sedan vi hördes sist. Då var målet att kunna hjälpa till i vårbruket, vilket verkar ha gått i alla fall ganska bra.
– Jag har återhämtat mig bra, det måste jag säga. Det har gått ganska fort, man pratar ju om något år innan man ska börja känna sig som vanligt i kroppen. Men att jag skulle bli så här rörlig igen, det trodde jag nog faktiskt inte, säger han när vi sitter vid samma köksbord nu några månader senare.
Efter att vi skrev dröjde den inte länge innan andra fick höra talas om parets historia. Aftonbladet skrev, Expressen likaså, tidningen Land gjorde reportage och en norsk tidning ville också berätta om det hela.
– Det blev lite mycket där ett tag. Det kändes som folk trodde att det var vi som hörde av oss till olika tidningar, men så var det inte, konstaterar Christer.
Sambon Sara Öhman kommer in för frukost. Hon håller med.
– Ja, nu tittar vi framåt istället. Vi fick jättemycket fint stöd efter olyckan, av många. Det är man otroligt tacksam för.
– Men nu vill vi nog bli sedda för dem vi är igen, inte bara som "de som råkade ut för en jättehemsk olycka".
– Men så börjar det bli, nu kan man prata om annat med folk, säger Christer. Men även han är rörd av omtanken, det märks.
Vi får gå tillbaka lite.
Christer stod i början av förra året i gårdens stora och för tillfället trasiga foderblandare och skyfflade ut mat till korna när blandarens stora knivar började mala.
Han hade missat att koppla bort en av två motorer när blandaren strejkade. Han var fast, det fanns ingen utrymme och han kunde inte ta sig ut ur det stora karet.
Sambon Sara Öhman fick i panik slänga sig på stoppknappen men det var för sent. Christers kropp sargades svårt, benet var nästan helt av, det hängde i hud och muskler bara. Högerarmen var av på flera ställen. Han blödde kraftigt men överlevde.
Flera operationer och infektioner senare – foder och smuts hade tagit sig in i benpiporna – började livet så sakta att återvända igen. Högerhanden hade nästan inget grepp, högerbenet gick inte böja. Det skulle ta lång tid att bli återställd, något Christer inte riktigt ville acceptera.
Vi träffade Christer nio veckor efter olyckan, då ville han att återhämtningen skulle gå snabbt, kanske snabbare än den gjort. Men idag är han glad över att det gått så bra som det gjort.
När vi träffades då ville du vara bra till vårbruket, blev du det?
– Jag kunde hjälpa till en hel del i alla fall. Jag kunde inte göra riktigt samma saker men var till nytta ändå. Det går bättre och bättre, jag jobbar ungefär 80 procent skulle jag säga, men jag kan inte göra allt.
Något som var viktigt för Christer, och som skapade en del oro, var hur det skulle bli med att köra traktor igen, benet gick som bekant inte att böja.
– Men nu kan jag böja över 90 grader vid knät, det känns väldigt bra. Så det går att köra men jag kan inte ligga på knä, vilket krävs för en del arbete. Men handen är nästan som normalt igen, det känns jättebra.
Sara längtar till "det helt normala" igen.
– Ja, att allting ska bli som det var. Nu i sommar har vi jobbat enormt mycket, Felicia (dotter, red. anm.) jobbar mer än heltid, hon har verkligen vuxit med ansvaret och utvecklats. Hon har gjort så att produktionen ökat rejält genom att vara ännu mer noggrann med foder och annat. Det är jättekul att se.
Hur ser framtiden ut Christer?
– Jag hoppas jag kan vinna i gocart mot resten av familjen. Och så ser jag fram mot att köra traktorrace igen.
– Går det? frågar Sara
– Ja, svarar Christer bestämt.
Idag spejar man framåt på gården, istället för bakåt. Foderblandaren står kvar, så klart.
Idag är rörligheten och greppet tillbaka, efter omfattande operation.
Målet då: 90 grader vid knät. Idag går det böja ännu mer, men fullt rörligt blir det inte igen, spår Christer.