Någon hade hittat den fridlysta växten knärot, en orkidé, i det område där avverkningen var tänkt att genomföras och anmält upptäckten till Skogsstyrelsen. Därmed satte de stopp för avverkningen gällande ett område av en hektar.
Konsekvensen kan bli att Sven-Erik Nilsson går miste om, för honom, viktiga virkesintäkter – i det här fallet uppskattningsvis cirka 160 000 kronor – och han är kritisk till att enskilda skogsägare ska drabbas till följd av artskyddsförordningen.
– Om man begränsas att bruka sin skog bör man få ersättning för det, menar han.
– Jag har först och främst tänkt att söka dispens hos länsstyrelsen för att se om jag kan att få avverka trots allt.
Om det inte går vägen är han beredd att överklaga Skogsstyrelsens beslut och ta ärendet vidare till domstol, förklarar han.
– Då får jag hjälp i processen av Holmen Skog.
Sven-Erik Nilsson har förståelse för vikten av att bevara fridlysta arter för framtiden. Men hans uppfattning är att knäroten inte är så sällsynt som Skogsstyrelsen gör gällande.
Ett liknande fall fick en rättslig process förra året. Två markägare i Kronobergs län nekades avverkning på sin skogsfastighet med hänvisning till artskyddsförordningen. Även här hade man hittat orkidén knärot i det aktuella området.
Markägarna, som tog hjälp av Södra, riktade en stämningsansökan mot staten och krävde ersättning för förlorade inkomster. I stämningsansökan likställde man förbudet med om det inrättats ett biotopskydd eller naturreservat.
I juni kom så domen från Mark- och miljödomstolen i Växjö: staten tilldömdes betala ut 545 829 kronor till markägarna.
Av domen framgår att det finns oklarheter mellan artskyddsförordningens bestämmelser och den lagstadgade rätten till ersättning. Nu har statliga Kammarkollegiet överklagat ärendet till Miljööverdomstolen.
Här kan nämnas att regeringen så sent som i våras tillsatte en utredning om artskyddsförordningen, där bland annat ersättningsfrågan ska belysas.
– Det är nog bra, menar Sven-Erik som tycker att mycket är luddigt och oklart när det kommer till just detta.
För egen del har han brukat skogen i Bjärka sedan 1995 då han och hustrun Siv löste ut Sivs syskon. Gården är alltså en släktgård som gått i arv, med en totalareal på cirka 200 hektar, varav 175 utgörs av skogsmark.
Skogen har dock varit Sven-Eriks stora intresse ända sedan barndomen. För honom är den en plats för både arbete och rekreation.
– Jag var bara fem år gammal när jag följde med min far, som var skogsarrendator, för att röja första gången. Det var på Valstad säteri, berättar Sven-Erik.
Vid 14 års ålder började han att arbeta på riktigt. Och med undantag för ett år, då han provade att arbeta vid ett båtvarv, har skogen varit hans arbetsplats.
Under yrkesåren – innan han och hustrun Siv tog över gården – arbetade han i olika perioder både för Södra och Holmen, som skogshuggare, förman och planerare. Och under flera år var han skogsvaktare för Holmen i Ankarsrums och Överums skogar.
Han berättar att han också jagat mycket genom åren:
– Det har varit ett stort intresse. Men nu nöjer jag mig med att gå i drevet.
Gården och skogsfastigheten i Bjärka kommer att fortsätta att gå arv, berättar Siv och Sven-Erik Nilsson.
– Snart är det dags för barnen att ta över, förklarar de.