I dag är det trångt i köket hemma hos Ulla-Britta Hansson men annars kan det vara ganska tomt. Det kan bli väldigt ensamt. Det konstaterar Ulla-Britta när vi träffas i hennes lägenhet på Fimmelstången i Västervik. Det är adventspyntat och fint i lägenheten, och kaffet kokar snart i kaffebryggaren.
För 35 år sedan gick Ulla-Brittas man Torgny Hansson bort i en hjärtinfarkt. Efter det blev livet mer ensamt. Friluftsliv, ett av Ulla-Brittas stora intressen, blev det mindre av.
Uteaktiviteterna överhuvudtaget blev allt färre. När hon drabbades av Parkinsons blev det ännu färre besök från vänner och ännu mer stillasittande. Hon kunde inte riktigt ta sig ut för att besöka alla sina föreningar hon tidigare varit aktiv i, Odd Fellow, Röda korset och genom sin man Torgny, Hantverksföreningen.
– Folk slutade att komma och då blir det ensamt. Jag gjorde själv besök till sjuka när jag var frisk, säger hon.
För fyra år sedan korsades Ulla-Brittas och Ann-Marie Carlssons vägar. Ann-Marie hade blivit pensionär och ville engagera sig i något för andra människor. Valet föll på flera saker och en av dem är besöksverksamheten som Röda korset håller i.
– Jag visste att behovet fanns och ville också komma ut och göra saker. Nu har jag massor att göra, säger Ann-Marie.
Det blev presenterade för varandra och kompistycke uppstod. Det är grunden för att besöken ska bli bra.
I dag träffas de någon gång i veckan. Det brukar bli hela förmiddagar eller ett par timmar, det beror på.
Vad de gör beror lite på väder och vind men båda vill vara utomhus så mycket som möjligt.
– Om det är fint väder tar vi med oss kaffe och går ner på gården eller tar oss iväg lite längre. Vi går promenader och pratar mycket, säger Ann-Marie.
Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen men de har ett pressat schema och hinner inte stanna och prata så mycket.
Så sedan fyra år tillbaka är livet lite mindre ensamt.
– Det känns väldigt bra, vi har blivit nära vänner och jag är glad att verksamheten finns, säger Ulla-Britta.
– Det är skönt att komma ut från lägenheten någon gång ibland, eller hur? Att gå till Stadsparken eller till frissan eller fotvården, säger Ann-Marie.
De verkar trivas ihop och umgänget kommer naturligt.
– Jag tror att alla tjänar på det här, jag känner mig glad när vi har umgåtts. Man önskar att fler tog chansen att träffas, det finns många ensamma som behöver besök, säger Ann-Marie.
Röda korset behöver fler engagerade i sin besöksverksamhet. Just nu väntar 18 personer på någon att umgås med. Det säger Kent Hedman. Han är bland annat engagerad i Röda korsets besöksverksamhet. Han säger att ensamheten i samhället är stor, och att engagemanget verkar ha avtagit.
– Vi önskar att fler tog chansen att umgås med varandra. Behovet är stort, det finns många som behöver sällskap.
Han tror att ensamheten kan bero på att vi bor utspridda i landet. Alla har heller inte släkt och vänner att vara tillsammans med.
– Det är främst döttrar som ringer till oss och berättar att deras förälder känner sig ensam. De bor kanske i en helt annan del av landet och har inte alltid möjlighet att hälsa på.
Efter storhelgerna är det flest som hör av sig. Tidigare har man varit 40 personer men 15 har av olika anledningar inte möjlighet längre. De kvarvarande 25 skulle behöva vara fler.
– Vi letar efter människor som är engagerade och uthålliga. Man ska inte ha bråttom, kaffe och samtal är det som driver oss.
Han är skämtsam men med allvarlig underton.
– Man måste ha tid och vara närvarande i mötet, annars är det inte någon vits. Vi får höra så fantastiska berättelser under våra samtal och man lär sig otroligt mycket av dem vi besöker.
När man kontaktat Röda korset försöker de matcha ihop rätt personer med varandra.
– Det måste finnas kemi så klart. Det blir och ska vara roligt för båda. Vi söker vanligt folk med sunt förnuft som vill göra något för sina medmänniskor. Det handlar om medmänskligt engagemang som ger otroligt mycket till båda parter.
Anmäla sig kan man göra genom att kontakta Röda korset och berätta att man är intresserad av att hjälpa till.