Programmet är komponerat till Hansi Schwarz ära. Vi påminns om hans närvaro under hela kvällen. Varje artist berättar personliga minnen från sina år med Hansi och flera gånger skickas det hälsningar till den himmel där Hansi och hans musikaliska vänner förväntas överblicka den 50:e Visfestivalen. Tre av ”grabbarna” från MAGELISO Club, som startade Visfestivalen 1965, finns på plats. Samtliga medverkande är intimt förknippade med festivalens historia och bland de manliga artisterna är det väl egentligen bara Peter ”Ta mig till havet” Lundblad som på grund av sjukdom saknas. Utifrån det perspektivet är det lite svårt att ifrågasätta urvalet, även om det står oroväckande få kvinnor på scenen. Åsa Jinder är som hon själv beskriver läget ”en tupp bland alla höns”. Kvällens värd Stig ”Stisse” Johnsson knyter ihop programmet. Ewert Ljusberg representerar 70-talets viskultur när han kliver ut på festivalscenen för 16:e gången. Han blandar visor med historier.
Lasse Tennander är den som har överlägset flest framträdanden på festivalen med 25 gånger. Han bjuder på bland annat ”Så länge skutan kan gå”, ”Lisa Lisa” och ”Rötter” Han avslöjar att ”Rötter” skrevs som ett skämt och var b-sidan som gick upp på Svensktoppen. Tennanders låtar vinner på att framföras live när de tidsmässigt sträcks ut och får en friare behandling.
Redan som 17-åring debuterade Åsa Jinder på Visfestivalen. Åsa inleder med Ted Gärdestads tidlösa ”Låt Kärleken Slå Rot”. Hon har dragit ner tempot förvandlat den från poplåt till en visa där istället poesin lyfts fram. Som hyllning till Hansi avslutar Åsa med att sjunga ”Av längtan till dig” som hon även spelade på hans begravning.
Cornelis Vreeswijk är givetvis intimt förknippad med Visfestivalen. Men sedan länge är det sonen Jack som tagit över hans låtskatt och numera överträffat sin far när det gäller antalet festivaler. Jacks avspända mellansnack håller en hälsosam distans till Cornelis. När han berättar sin minnesbild av Hansi väljer han tillfället när Hansi ”försökte sära på Fred och farsan.” Bakom sig har han Love Tholin, en alldeles förträfflig gitarrist, och hans bror Mark på hammondorgel. I Cornelis mer bluesinspirerade sånger som ”Lasse liten blues” och ”Huvudlös för aftonen” piskas låtarna upp till en nästan elektrisk nivå bara med akustiska instrument. Det blir vildsint och skenande bluesrock inför en entusiastisk publik.
Lars Berghagen är något helt annat på de flesta plan. Med tre musiker bakom sig inleder Berghagen självklart sitt framträdande med ”Stockholm i mitt hjärta” som numera definierar den svenska sommaren. Vispubliken kan verkligen ”En kväll i juni”, ”Teddybjörnen Fredriksson” och hans andra hits. Men den största behållningen är nog hans drivna och humoristiska mellansnack. Det är Kalle Moraeus och det fem man starka bandet ”Hej Kalle” som avslutar jubileumet. Precis som Berghagen är hans mellansnack fyndigt och träffsäkert, men Moraeus ger självironin ett större utrymme. Fiolen är hans huvudinstrument och folkmusiken hans huvudfåra. Konserten fungerar bäst i de instrumentala partierna när antalet instrument reduceras. Då svänger det verkligen. Annars blir det ibland lite tungfotat och okänsligt, trots det musikaliska kunnandet och bredden på materialet. Den svagaste länken är dock Moreaus röst som inte riktigt håller och lyckas förmedla texterna fullt ut.
Kvällen avslutas med att artister och funktionärer kommer ut på scenen och sjunger ”Omkring tiggarn från Luossa” tillsammans med publiken. När allsången tonar ut sätter ett fyrverkeri punkt för den 50:e Visfestivalen. Lördagens program får ses som ett bokslut och en sammanfattning över det som har varit. Nu finns alla möjligheter att öppna nya dörrar.