Alexander Johansson och Ragnar Karlsson på barndomsgatan i Kvännaren.
Ragnar Karlsson är född i Västervik och uppvuxen i området Kvännaren. Han började spela ishockey i Västerviks IK när han var åtta år, ett år efter att Tjusthallen byggdes 1984.
– Jag blev fast direkt. Vi var en stor kull med 77:or och halva laget bodde i Kvännaren. Där spelade vi både landhockey och fotboll, hela tiden, det var små mål överallt på gatorna. Underbart, minns "Ragge" som bodde nära och gick i parallellklass med Alexander Johansson.
Tillsammans utgjorde de en dominant duo på isen.
– Vi hade ett duktigt lag som slog Kalmar och Oskarshamn med 20–0. Till slut blev det inte roligt att vinna med så mycket längre och då fick vi möta Linköping. Mot dem var det riktigt hårda bataljer.
Flera spelare ur VIK:s 77-lag kom med i Smålandslaget som spelade TV-pucken.
– Vi var väl 8–9 man som var med och hade gjort några bra turneringar innan. Men i TV-pucken åkte vi ut mot Dalarna ganska tidigt och fick aldrig vara med på TV. Då kommer jag ihåg att vi tjöt och kände oss bestulna, säger Ragnar med ett skratt och fortsätter:
– Men det var en fantastisk och rolig tid med läger nästan varje helg. Vi i laget blev väldigt tajta med varandra.
När Ragnar var 16 år debuterade han i VIK:s A-lag. I säsongens sista match mot Hanhals räckte det med en poäng för att VIK skulle hålla sig kvar i division 1. Då hade Ragnar spelat kvar där. Men VIK förlorade och åkte ur.
– Jag hade några kompisar från pojklandslaget som skulle gå på hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Malmö hörde av sig också så det fanns lite att fundera på. Men när Kent Forsberg (far till legendaren Peter Forsberg) ringde och ville ha mig till Övik blev det inget svårt val.
17-årige Ragnar flyttade 85 mil hemifrån för att gå de två sista gymnasieåren på Nolaskolan. Efter det stannade han kvar i ytterligare två år och spelade med MoDos A-lag.
Med i både juniorlaget och seniorlaget fanns en två år yngre supertalang vid namn Mattias Karlin.
– Vi hängde lite. Han var lite flamsig och omogen och älskade kebabrullar. Men som hockeyspelare var han precis under "Foppa" (Peter Forsberg), i paritet med Markus Näslund och grabbarna. Han var brutalt duktig, berättar Ragnar och fortsätter:
– Första året hade vi Leif Boork som tränare och då gick det ganska bra. Jag spelade i tredjeformationen med Anders Nilsson och Stefan Öhman. I fjärde fanns Karlin och tvillingbröderna Daniel och Henrik Sedin. Vi hade ett väldigt ungt lag med en snittålder runt 20 år säkert.
Andra året med Pelle Bäckman som tränare gick tyngre och efter säsongen kom klubben och "Ragge" gemensamt fram till att inte förlänga kontraktet inför 1998/99.
– Samtidigt hade Linköping hört av sig och där var Uffe Weinstock tränare som jag kände sen tiden i Västervik. De hade ambitioner att gå upp till Elitserien, det bubblade i stan och det var mycket publik på matcherna. Det kändes hur bra som helst.
Patrik Ekholm, Erkki Saramaa och Ragnar Karlsson efter segern över Mora som gjorde att Linköping HC gick upp i Elitserien.
21-årige Ragnar sattes in i förstakedjan tillsammans med Mike Helber och Uffe Söderström och det blev succé direkt med 39 (23+16) poäng från Ragges klubba.
– Uffe var spelfördelaren, Mike avslutaren och jag den som beredde väg och stod och köttade framför målet. Vi kompletterade varandra perfekt och det bara flöt på. Weinstock delegerade ganska mycket som tränare, han var inte inne och petade i powerplay utan han lät femmorna sköta det själva. Vi växte av förtroendet och det var mycket glädje den säsongen.
LHC tog sig till kvalserien, gick som tåget även där och tog klivet upp till Elitserien.
– Det var magiskt att spela. Varje gång jag tacklade så jublades det och blev världens liv i Stångebrohallen.
Det blev sex säsonger och 263 matcher i LHC-tröjan där Ragnar fick gå upp, åka ur och gå upp igen med laget. Han träffade även sin fru Anna i Linköping.
– I laget umgicks jag mycket med Stefan Pettersson och Mikael von der Geest. Vi hade väldigt roligt och kanske tramsade lite för mycket ibland, men när de försvann säsongen innan min sista blev jag lite ensam. Vi hade Roger Melin som tränare och jag spelade inte så bra.
Hammarbys Ragnar Karlsson gav Skellefteås Magnus Wernblom en kram.
I samma veva hörde Leif Boork av sig. Han tränade Hammarby i gamla division 1 (numera Hockeyallsvenskan) då och satsade på att avancera.
– Vi tog oss till kvalserien, men där gick det inte så bra. Jag minns att vi inte hade något att spela för i den sista matchen som var mot Skellefteå borta. Skellefteå, däremot, behövde en poäng för att gå upp. De hade förberett med skumpa och vi offrade oss hänsynslöst för att förstöra festen. Det slutade med att vi vann och att de inte gick upp det året, minns Karlsson.
Luleås Ragnar Karlsson tacklar Frölundas Arto Tukio.
Efter två säsonger i Hammarby hörde Luleå av sig. Det var lockoutsäsong 2005/2006 och lagkapten var Mikael Renberg, NHL-proffs i Philadelphia Flyers där han tillhörde den berömda kedjan Legion of Doom med Eric Lindros och John Leclair.
– Han var en superstjärna. Vi hade tjeckiske Slavomir Lener som tränare, en general som pekade med hela handen. Där var det extra skönt med Renberg som kapten som kunde framföra saker som vi andra inte vågade, skrattar Ragnar och minns ett särskilt tillfälle:
– Vi hade ett gäng tjeckiska spelare i laget med Lubos Bartecko och Vladimir Machulda i spetsen, och Slavomir blev svinförbannad på dem en gång och började jaga dem och slog klubban i båset och grejer. Det var helt galet.
Luleå slutade fyra i grundserien och gick till slutspel. Där åkte man ut mot LHC.
– Det var surt så klart, men jag gjorde i alla fall mål på Fredrik Norrena. Det kändes lite skönt då han inte är den mest ödmjuka människa jag har träffat.
Ragnar och frun Anna trivdes bra i Norrbotten.
– Det var helt suveränt. Alla var supertrevliga och man blev god vän med alla. Vi hade lätt kunnat bosätta oss där, men vi väntade barn och kände att vi ville närmre våra föräldrar.
Södertäljes Ragnar Karlsson håller undan för Rögles Jacob Johansson.
Nästa anhalt blev Södertälje SK med Leif "Strumpan" Strömberg vid rodret.
– När vi kom dit fick jag ett A4-papper med en lista från Strumpan. Det var olika uttryck som han använde sig av och vad dessa betydde. Det var inga barnvänliga ord om man säger så, det var helt sjukt. Skulle någon utifrån höra vad han sa i omklädningsrummet skulle de nog få en chock.
– Inför varje träning kom han in i omklädningsrummet och ritade en pil uppåt på tavlan. Han sa inget utan ritade den där pilen och gick ut. Vi fattade ingenting, men efter ett tag trillade polletten ner. Han menade kort och gott att det var dit vi siktade, på att gå upp. Det satte sig liksom i väggarna och vi gick ju upp till Elitserien det året också. Roligast var att vi hade en massa välbetalda utlandsproffs, bland andra den gamle NHL-fightern Chris Dingman, i laget. Men när det väl gällde i kvalserien spelade knappt importerna, utan vi löste det på egen hand.
Ragnar Karlsson jublar efter att ha gjort mål för IK Oskarshamn.
Det blev en säsong i Elitserien med SSK sen var tanken att testa på spel utomlands.
– Dels var det för att få tjäna lite mer pengar och dels för att testa på ett utlandsäventyr. Jag pratade med österrikiska klubbar, men med ett litet barn valde vi till slut att stanna hemma. Oskarshamn hade varit på mig tidigare och frågade mig nu också så vi valde att flytta tillbaka till Västervik så skulle jag pendla.
I Challe Franzéns IKO återförenades Ragnar med barndomsvännen Alexander Johansson. Ragge blev lagkapten och förväntades bära det allsvenska laget på sina axlar.
– Det var ett roligt lag, men jag mådde inte bra och kunde inte prestera som jag ville.
Andra året tog Tommy Salo över som tränare.
– Han var ganska opsykologisk i sitt sätt att vara. Vi äldre fick ta mycket skit och vid jul lämnade han för Leksand. Vi fick kvala nedåt och då helt plötsligt kom Salo tillbaka som sportchef. Det var rörigt värre, men vi grejade det till slut.
Tredje året blev lite bättre då Lenny Eriksson fortsatte som tränare, men Ragnar mådde inte bra och det var en tuff tid i livet.
– Jag tappade sugen. I den vevan tappade jag håret också, vilket både är genetiskt och har med stress att göra. Det var mycket på en gång och jag kände att det var dags att skaffa ett jobb och sluta cirkeln genom att avrunda karriären i moderklubben.
VIK:s Ragnar Karlsson framme vid kassen och oroar motståndarna i vanlig ordning.
VIK:s sportchef Tomas Lind med Michael Skännestig och Michael Nilsson i styrelsen jublade.
– Det spelade ingen roll att det var division 2. Klubben hade gett mig en bra morot och det var att de satsade på att gå upp. Jag älskar sånt! Det är därför jag spelar, för att ha ett mål att kämpa för och se fram emot, säger Ragnar som blev aningen förvånad när han fick höra att Karlin skulle bli tränare.
– Ja, då skrattade jag och tänkte att det inte kunde stämma. Jag mindes ju honom som en spelevink.
Men vi vet alla hur det gick. VIK tog steget upp till ettan direkt.
– Vi hade ett jäkligt bra lag och det var fantastiskt roligt att spela hemma i Västervik. Jag fick spela mycket, göra en massa mål och känna mig uppskattad. Jag hittade glädjen igen och vaknade till liv efter tre år i koma typ, säger Ragnar som stänkte in 49 (23+26) poäng.
Säsongen i Hockeyettan 2012/2013 blev spelarkarriärens sista.
– Det blev inte så mycket av den säsongen för min del då jag gick en utbildning och drogs med lite skador. Hade jag vetat att VIK skulle spela i Hockeyallsvenskan några säsonger senare hade jag nog hållit igång och lirat några år till, men det var tufft för mig att träna vissa tider med jobbet.
Ragnar och Mattias Karlin tränade VIK:s A-lag tillsammans under många säsonger.
Ragnar var ifrån hockeyn ett år, men sen blev saknaden för stor.
– Jag nämnde att jag fanns tillgänglig om de behövde en assisterande tränare till Karlin och Lind högg direkt. Det var en lärorik tid, men det blev lite samma där, att jag inte riktigt kunde satsa helhjärtat som jag ville med tanke på mitt arbete. Jag kom ofta till hallen precis när träningen skulle börja och kunde inte ta det ansvar som jag borde.
Under första säsongen som tränare gick VIK till kvalserien mot Hockeyallsvenskan. Fyra av sex lag gick upp, men VIK hamnade femma och bommade den gången. Året efter gick det dock vägen när VIK hemmaslog Södertälje i en fullsatt ishall.
– Det är ju så klart höjdpunkten. Egentligen hela resan, att få vara med sin moderklubb och hjälpa till att ta upp den till ettan först och sen till allsvenskan och sen komma trea i allsvenskan. En helt fantastisk resa.
Ragnar Karlsson var assisterande tränare till Roger Forsberg säsongen 2017/2018.
Det finns dock en händelse under hans tid som tränare som han helst hade varit utan.
– När Roger Forsberg fick sparken. En bra tränare och en ännu bättre person som blev ganska lämnad och fick dra nästan hela lasset själv. Vi hade skador på nyckelspelare och fick inga ersättare. Vid jul kom det in division 1-spelare, men det hade ju behövts mer. När han fick lämna var det jobbigaste jag varit med om som tränare. Jag jobbade ju och kunde inte hjälpa till som jag ville. Jag kände mig minst lika delaktig och hade också klivit av där och då om det inte hade varit min moderklubb.
Ragnar stannade kvar när gode vännen Mattias Karlin kom tillbaka i kvalserien och såg till att laget höll sig kvar i Hockeyallsvenskan. Efter det tackade Karlsson för sig.
Ragnar Karlsson hjälper numera till och tränar olika ungdomslag i VIK. På bilden hjälper han och förre lagkamraten Thom Nordin till på en av tjejlagets träningar.
Ett par år senare dök han upp i VIK-båset igen. Då som J18-tränare och senare som J20-tränare.
– Niclas Heed och jag har alltid kommit bra överens och han undrade om jag ville hjälpa till lite. Det är jäkligt kul och inspirerande att jobba med ungdomar och där fanns det en satsning på att ta laget upp till J20 elit, vilket skulle minska glappet upp till A-laget. Men sen kom tyvärr coronan och då slocknade lågan lite. Men jag har absolut inte släppt tanken på att vara med någonstans där och hjälpa till.
Just nu är det dock fokus på att spela igen.
– Hade vi haft ett division 3-lag i Västervik hade jag lätt spelat där, och jag vet många andra före detta VIK-spelare som också hade varit med. Det känns onödigt att det är ett helt gäng från Västervik som åker till Valdemarsvik för att spela, men det kanske kan ändras när nya hallen byggs och det blir fler istider, berättar Ragnar som har spelat en match med Valdemarsvik i år.
– Jag har hela tiden hållit igång och tränat mycket på gym. Hockey är det roligaste jag vet och jag kan inte släppa det helt. Som tränare har det varit frustrerande många gånger då jag helst av allt bara velat hoppa in på isen och köra.
Men fram till att en ny arena byggs får Ragnar Karlsson nöja sig med att tittat på VIK:s matcher och hjälpa till på olika barn- och ungdomsträningar. Dottern Majken spelare i tjejlaget och pappa Janne sitter till och med i Plivit Arena och tittar på A-lagets träningar. Västerviks IK ligger med andra ord hela familjen varmt om hjärtat.
Ragnar Karlssons dotter Majken spelar i VIK:s tjejlag.