En strålande försommardag lurar bakom hörnet, och vattnet ligger spegelblankt utanför Skeppsbrokajen. Tidigt på morgonen har en grupp från räddningstjänsten åkt ut för att genomföra en dykövning. Två av dem är redan under vattnet, medan resten står på bryggan och dirigerar eller övervakar.
– Okej, hur djupt är det?
– Sju, åtta meter kanske...
Med hjälp av en radiokabeln i en slang har räddningsmanskapet på land kontakt med dykarna. Bara små bubblor syns på vattenytan, men Vasilios Tsakiridis röst hörs i hörlurarna. VT:s reporter får agera dykskötare för en minut, och prata med honom.
Vad ser du?
– Det är dålig sikt, men jag ser snäckor... Jag är på väg in mot kanten, hur långt är det kvar? Här är en cykel!
En gång i månaden ska de som utbildat sig i dykning få dyka, för att vara beredda när läget är kritiskt. I nuläget får de rycka ut på ungefär fem- sex insatser per år där man måste ner under vattnet. Det handlar ofta om eftersök från polisen, där man ska få upp en drunknad person, men ibland är det rena räddningsinsatser – som i fredags, då en kvinna fick hjälp ut ur en sjunkande bil i vattnet.
Läs en intervju med Johan Herbertsson, hjälten i dramat, i tisdagens papperstidning.