"Det finns något bortom bergen..."

Han stod vid min sida med sin sexsträngade tenorgitarr och tillsammans sjöng vi: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången.” I folkpark efter folkpark sjöng vi den sången en sommar för längesen.

12 januari 2013 06:26

”Omkring tiggarn från Luossa” var nog vår största hit och när jag kramade hans knotiga, magra hand för sista gången för några dagar sedan på sjukhuset i Lund kom jag att tänka på de raderna. Och jag tänkte: Hur fantastiskt vore det inte om han, den borttynande lilla människan som så länge varit min vän, kunde ta fram de orden nu och finna tröst i dem.

Men jag tror att det låg lika lite för honom att göra det som det gör för mig. I stället vägrade han att ge upp, det var hans självförsvar och det var hans själva natur. ”Jag kämpar på!” viskade han med svag röst, och det var den röst, som vi en gång hade kallat ”den tyska tordönsstämman”. Han stod bredvid mig och jag hade den rösten i örat under alla mina ungdomsår, så jag vet. Och nu väste den rösten kraftlöst att ägaren kämpade på. Klart att Hansi skulle kämpa på. Om någon skulle det så var det han.

En del människor har kvar en inre kärna under hela livet. På något vis förblir de väsentligen desamma när världen runt omkring dem förändras. När jag ser mig själv på fotografier från tiden med Hootenanny Singers så är den unge mannen nästan en främling, men så var det nog inte för Hansi. Det fanns en Kärnhansi därinne genom alla åren. Vi var olika på det sättet och för mig var han alltid en klippa. De flesta av oss har människor från uppväxtåren, som vi med barnslig stolthet gärna återvänder till och visar hur duktiga vi är och hur bra det gått för oss. För mig var Hansi en sån och han var nog den sista.

Jag var inte förberedd på den kalla kåre av ensamhet jag kände när jag fick dödsbudet. Tomhet och saknad efter Hansi, men också efter något annat. Det är som om han representerade ungdomstiden mer än någon annan och nu när han inte längre finns försvinner den tiden än mer in i det förflutnas töcken. Som när Kristina från Duvemåla från akterskeppet på briggen Charlotta ser den sista strimman av hemlandet försvinna i morgondiset.

Under hans sista tid tänkte jag ofta på hur det skulle bli när han inte längre fanns. Hur skulle ett sommarvästervik vara utan Hansi Schwarz? En julikväll i Slottsruinen utan Hansi? Jag fann att det på något underligt sätt var omöjligt att tänka bort honom. Precis som det inte gick att gå förbi honom när han levde. Han var en sådan person som man inte kan tänka bort. Han fanns där och tog sin självklara plats och han fortsätter att göra det och om jag någon gång går upp på Visfestivalens scen igen kommer han att stå bredvid mig. Kanske sjunger han: ”Det finns något bortom bergen …”

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn Ulvaeus