Väninnorna Ann-Marie Selin och Sonja Karlsson sken upp när de fick syn på varandra i vimlet.
Men hur känns det egentligen att vistas så pass nära andra på begränsad yta efter ett och ett halvt år av restriktioner?
Vi besökte Ankarsrums julmarknad som lockar hundratals besökare.
Två av dem var Ann-Marie Selin och Sonja Karlsson. Väninnorna får syn på varandra i folkvimlet och skiner upp som solar båda två.
På ovanstående fråga svarar de med en mun:
– Det känns helt fantastiskt! Som man har längtat efter det här.
Extra värdefullt är det nog för dem som varit ensamma mycket under pandemin, menar Ann-Marie.
– Det är ju socialt också att gå på marknad. Man möter bekanta och stannar och pratar en stund. Jag tycker nog också att folk är ganska bra på att hålla avstånd där det annars skulle kunna bli trångt. Det har blivit en vana nu.
Inne i Folkets hus står hantverkarna Gun-Britt Larsson och Margareth Lundmark och småpratar lite grand. De har stånden bredvid varandra, lämpligt nog. För båda tillverkar de tomtar. Margareths är gjutna i både egna och färdiga formar medan Gun-Britt gör sina av ull som hon åker ända till Älghult för att hämta.
– Det är jätteroligt att kunna vara ute på marknaderna igen. Det märks att många sett fram emot det här, enas de om.
– Förra året blev det ju inget av.
Någon oro bland besökarna märker de inte av. Det är åtminstone inte ett ämne som avhandlas vid deras marknadsstånd den här dagen.
Ankarsrums julmarknad arrangerades av Ankarsrums OK.
Utanför Folkets hus satt tomten och väntade på att barnen skulle lämna in sina önskelistor. Det var så skarpt solljus att solglasögonen åkte på.
Margareth Lundmark gjuter sina tomtar.
Solen sken över marknadsbesökarna i Ankarsrum.
Ingen julmarknad utan ponnyridning. Eller?