Hjorten har samlat ett antal ”haremsdamer” omkring sig som han hoppas få betäcka när de blivit parningsvilliga.
Numera finns det fasta kronhjortsstammar i hela Sverige, förutom i Norrbotten och på Gotland. Annat var det för drygt 100 år sedan, då fanns det bara cirka 50 kronhjortar i hela Sverige, alla nere i Skåne, och arten stod på utrotningens brant. Men genom lyckade utplanteringar och andra åtgärder så har stammen repat sig så att den i dag beräknas bestå av runt 30 000 djur.
I våra trakter finns det osedvanligt mycket hjort, både kronhjort och dovhjort, och det har säkert sin grund i det vilthägn som fanns strax utanför Ankarsrum, och som tillkom genom familjen Spånbergs försorg. När familjen sålde Ankarsrums Bruk till Electrolux 1968 så släpptes alla hjortdjuren ut och de har sedan ynglat av sig i stor mängd. Till både glädje och förtret, beroende på vem man pratar med.
Nu i september infaller kronhjortarnas brunsttid. Under resten av året går hjortarna (det vill säga de vuxna handjuren, förr kallade tjurar) för sig i så kallade herrklubbar. Men när brunsthormonerna sätter in så söker de sig till hindarna, och de forna herrkompisarna blir nu i stället rivaler.
För att få betäcka så många hindar som möjligt så gäller det att visa att man är störst, bäst och vackrast i det område man befinner sig. Hindarna söker sig nämligen till de dominanta hjortar som de tror kan ge den bästa avkomman.
Och hur visar man då hur stor och stark man är? Jo, man brölar. Ju djupare och kraftfullare bröl, desto större framgång får man hos det andra könet. En mäktig hjort kan samla upp till ett 20-tal hindar omkring sig, ett så kallat harem. För att ha bättre koll så samlar hjorten ofta hindarna på åkermark där de kan beta, eller på andra öppningar i skogen.
Men ibland måste de slåss mot andra hjortar för att försvara sitt harem, och det kan bli intensiva bataljer där så småningom en av kombattanterna får ge vika. I värsta fall slutar det med den enes död. En hjort som har ett stabilt harem inom sitt område kallas för platshjort.
Brölet från en kraftig hjort har ibland liknats vid ett lejons rytande, och befinner man sig nära är det ett av de mäktigaste ljuden man kan uppleva i vår natur. Det hörs kilometervis, under goda förhållanden kan det höras upp till en halvmil. Förutom att skrämma bort rivaler och imponera på hindar så har brölet också visat sig framkalla parningsinstinkter hos hondjuren.
Att bröla hela nätterna, hålla ordning på sina hindar och försöka skrämma iväg alla rivaler, det tar på krafterna. Inte underligt att hjorten flåsar och tungan hänger ur munnen.
Under brunsten äter hjorten nästan ingenting, han lever i princip bara på hullet. Vissa hjortar tappar upp till en fjärdedel av sin vikt under den månad som brunsten pågår. Efter brunstperioden är det därför många hjortar som tvingas ”hetsäta” för att hinna lagra upp fettreserver inför vintern.
Kronhjortar är av naturen mycket försiktiga djur och svåra att komma nära, men under brunsten kan det hända att de släpper lite på uppmärksamheten och man kan ibland smyga sig på dem. Men har man inte möjlighet till det så kan man ju alltid gå ut och lyssna på hjortarna i septembernatten.