Rundpingis är en klassisk sysselsättning på en fritidsgård. Mohammed Omar sträcker sig allt han kan, men stoppbollen blir för svår. Ute!
– Aah. . . Nu igen, utbrister han besviket.
De andra snurrar vidare runt bordet. Den här gången vinner Mahmoud, sedan Felix, Ahmed och Thomas i tur och ordning blivit utslagna. Och Mohammed som åkte ut först.
Sedan i somras jobbar Mohammed Omar som kulturvärd på fritidsgården i Ankarsrum. Uppdraget är enkelt uttryckt att delta i verksamheten och hjälpa till med språket för de många nyanlända och flyktingar som besöker fritidsgården.
Antalet varierar, men verksamheten brukar ha 40–50 besökare dagtid och ungefär 20–25 en vanlig kväll. Av dem är kanske 15 asylsökande eller personer som nyligen fått uppehållstillstånd, de allra flesta från Syrien.
Fritidsgården är det enda kvällsöppna stället i Ankarsrum och ett av få där man kan ta en fika. Det har blivit en mötesplats.
– Mohammed är snäll och är med alla. Han spelar pingis, biljard, gör allt möjligt, säger Felix Hagelin som brukar besöka fritidsgården några gånger i veckan.
– Ja, han är snäll. Hjälper till med språket och så, säger Ahmed Jaera, som kom från Syrien för ett år sedan.
Mohammed Omar beskriver sig själv som en konfliktlösare och en person som överbryggar klyftor. Det gäller både mellan infödda svenska ungdomar och nyanlända, och mellan olika grupper av flyktingar. Det kan handla om enkla saker som att förklara reglerna för biljard eller hur man spelar dart.
I stort sett funkar det bra. Visst uppstår kulturkrockar ibland, men för det allra mesta är fritidsgården fri från bråk och motsättningar. Vem som helst mellan 10 och 25 år är välkommen, och på förmiddagarna kommer ofta äldre vuxna och hälsar på.
– Det viktigaste är att översätta och hjälpa till med språket. I bland är jag tolk på Migrationsverkets boende också, och så hjälper jag till i skolan ibland, berättar Mohammed.
Kollegan Carita Sundström betonar hur viktig hans insats är.
– Det betyder massor. Utan Mohammed som kulturvärd hade vi säkert haft mycket mer problem. Han hjälper ungdomarna att förstå varandra och oss att förstå dem. Han gör ett fantastiskt arbete, säger hon.
Själv kom Mohammed Omar till Sverige i september 2014, den 24 för att vara exakt. Han är palestinier och bodde Damaskus, men flydde på grund av kriget och förföljelser av palestinier i Syrien. Gruppen är illa sedd av de syriska myndigheterna och betraktas ofta som motståndare till regimen.
Mohammed och hans familj fick asyl och bor i dag i Gunnebo. Där finns hustrun, ett litet barn och ett till på väg, hans mamma, pappa och syskon. Drömmen i framtiden är att arbeta som revisor, något han läste till på universitetet i Damaskus.
– Det är synd om du slutar. Du gör stor nytta här, säger Carita när Mohammed berättar det.
Det är förstås stor skillnad på Damaskus och Gunnebo, på många sätt. Mohammed längtar tillbaka till Syrien, men tror att det blir svårt att återvända. Kriget kan hålla på länge till, terroristerna i IS och Assads förtryckarregim verkar fast beslutna att aldrig ge upp.
– Syrien är mitt land, men det har blivit så här. Poff!, säger han och spärrar ut fingrarna på sin knutna vänsterhand.
Sedan blir det ett parti biljard igen. Och lite senare innebandy i gympasalen en bit bort.