Ednan Rakovic har levt med hundar runt sig hela livet. Men när hans rottweilertik Bella plötsligt blev sjuk och dog i ung ålder sa han till sig själv: "Aldrig mer". Han stod ut i två månader. Sedan var det dags att öppna hjärtat för en ny hundkamrat.
– Det blev så tomt. Jag hörde hela tiden hennes tassar mot golvet fast hon inte längre fanns där, säger han.
Vi ses hemma hos Ednan i Stormandebo, strax utanför Ankarsrum, en sådan där vårvinterdag då solen faktiskt värmer och talgoxarna kvittrar så det står härliga till.
I en stor inhägnad hage leker fem hundar, alla kommer de från Sibirien där de tagits om hand av volontärer knutna till den ideella organisationen "Jag vill leva" som verkar för att hitta nya hem åt hundarna i Sverige.
– En del undrar varför jag valt att ta emot hundar från Ryssland och inte från mitt förra hemland, Bosnien, till exempel. För där finns också många hemlösa hundar. Men. Det finns grader i helvetet så att säga. I Jakutsk, Sibirien, kan det vara 55 grader kallt vintertid, säger Ednan som det senaste året agerat jourhem åt inte mindre än ett 20-tal hundar.
Till vardags arbetar han som fritidsledare i Ankarsrum och att hjälpa hundar och/eller människor med deras hundar är något han sysslat med på fritiden. Det vill säga fram tills nu.
– Det var min fru som till slut föreslog att jag skulle skaffa mig en formell utbildning till hundpsykolog. Jag har egentligen aldrig haft någon tanke på att starta företag eller att arbeta professionellt med hundar, säger han och beskriver det som något som liksom har utkristalliserat sig längs vägen.
Tanken är att starta verksamheten i liten skala och bygga på successivt.
– Det som ger mig allra mest är att arbeta med rädda och aggressiva hundar. Att stärka dem och se hur de utvecklas och sakta men säkert kommer över sina rädslor är oslagbart.
En av hans egna hundar, den centralasiatiska herdehundsblandningen Boris, var just en aggressiv och reaktiv hund när Ednan valde att ta sig an honom – något som är svårt att föreställa sig i dag. Han är nämligen en lugn och vänligt nyfiken individ som söker både kroppskontakt och ögonkontakt, även med nya människor som undertecknad.
Ednan berättar att han egentligen bara skulle agera jourhem åt Boris men att det inte längre är aktuellt att låta honom flytta vidare.
Hundcentret ska dock inte vara till enbart för hundar med problem och/eller människor med hundproblem.
– Jag tänker mig till exempel att man kan komma hit med stadshundar som behöver få ägna sig åt naturliga beteenden som det kanske inte alltid finns så stort utrymme för i stan.
Som exempelvis att nosa efter, och iaktta, vilt, gräva gropar och gömslen och sträcka ut över ett stort inhägnat fält. Det kallas berikning och handlar om att ge hunden möjlighet att få utlopp för sina medfödda behov. Något som för övrigt kan förebygga eventuella framtida problem.
Dessutom kommer det att anordnas en del kurser på gården, vilket sker i samarbete med Lena Jansson och Gun Svensson som är hundinstruktörer, berättar Ednan.
Antalet hundar i samhället har ju ökat markant sedan pandemin bröt ut. Betyder det att efterfrågan på, och behovet av, hundpsykologer och hundinstruktörer också ökat? Vad är din bild av det?
– Ja, efterfrågan har ökat. Många har skaffat en söt hund som sedan visade sig kräva mer än vad man räknat med.