Durspelsstämman startade redan på fredagen med danskurs, låtstuga och en kväll på dansbanan. Stämmans stora dag, lördagen, började med regn innan durspel, dragspel och fiol plockades fram. Det traditionsenliga allspelet, där alla besökare är välkomna att spela, lockade ett 50-tal spelsugna upp på scen.
– Det betyder mycket att samla musiker och spela ihop. Det skapar en social samvaro, säger Kurt Nilsson från Durspelssmederna, Ankarsrums egen durspelsgrupp.
Det är just gemensamhetskänslan som flera på stämman återkommer till.
– Man åstadkommer något tillsammans. Det här är ju gehörspel som gör att man måste lyssna in varandra när man spelar, säger Per-Eric Munther.
En som varit med sen stämmans start 1989 är Elisabeth Larsson. Hon spelar inte själv, men tycker om musiken.
– Den är så dansant, det gillar jag som gammal folkdansare.
Wijtze Pieter Kikstra och Irina Sarolea och deras barn Seija och Gjalt har kommit till Ankasrum hela vägen från Nederländerna för att spela på stämman.
– Jag har spelat durspel nästan hela livet, säger Wijtze Pieter Kikstra efter allspelet. Snart ska familjen gå upp på scenen igen för att spela själva. Men första band ut är Durspelssmederna, följt av det gotländska bandet Stäure och små.
Stämmans konferencier, prästen Claes-Göran Thorell, tycker att det är roligt att få leda publiken genom dagen.
– Det är häftigt att få presentera allt det här, även om det inte är min miljö. Men första gången Durspelssmederna spelade i kyrkan var inte de så kaxiga heller.