Huset på Tjädervägen härjades svårt av den kraftiga branden i källaren. Bilden är från dagen efter. Just nu renoveras lägenheterna.
Det var några veckor kvar till studenten från restaurang- och livsmedelsprogrammet i Västervik. Wilma hade kommit hem till sin etta högst upp i huset på Tjädervägen. Hon hade varit hos sin bror en bit längre bort och klockan var runt 22.
Ett par timmar senare somnade hon. Men hon vaknade igen bara någon timme senare. Något kändes fel.
– Jag vet inte varför, det kan ha varit att någon bankade på sitt balkongräcke för att varna. Jag minns bara att lägenheten var helt grå, jag såg bara konturerna av soffan.
Hon insåg direkt att det var brandrök, det stack och sved i näsan och i svalget, hon hade svårt att se.
– Jag visste inte var det brann, om det var nära eller långt bort. Jag fick total panik, det var som att kroppen bara gjorde som den gjorde, jag tänkte inte.
Hon gick bort till köksfönstret och öppnade det. Utanför såg hon brandbilar men de stod längre bort, blåljusen blinkade.
– Jag började att skrika så högt jag kunde men fick ännu mer panik när det verkade som att de inte hörde mig.
Hon ville ta sig ut, men lägenheten saknar balkong. I bostaden fanns också Wilmas katt, Missan.
– Jag tog henne i famnen. Jag var tvungen att ta mig ut, de skulle inte komma och rädda mig, så kändes det. Jag gick ut i trapphuset för att ta mig ner, jag trodde att det skulle gå. "Om jag springer så hinner jag", tänkte jag.
I trapphuset var det ännu mer rök och hon vände om för att gå in igen, men dörren hade slagit igen bakom henne. Nu var den låst.
– Jag hade nycklarna i en ficka men fick inte upp rätt nyckel. Jag skrek hela tiden och Missan klöste sig ur famnen. Jag tappade nycklarna också och lade mig på golvet för att leta.
Hon hittade dem inte och ställde sig upp igen.
– Jag vet ju att man ska stanna i lägenheten och krypa på golvet, under röken. Men allt försvann ur huvudet, jag ville bara ta mig ut.
Hon sprang ner till andra våningen men såg ett ljussken som hon trodde var eldslågor, hon vände upp igen för att komma bort och leta efter katten som inte syntes till. Hon började tappa medvetandet.
Hon skakar på huvudet vid minnet.
– Jag förstod att jag skulle dö, jag ville bara ha Missan nära mig. Jag skrek så högt jag kunde, det var det sista jag hade.
Sedan blev allt svart.
Men Wilma vaknade igen. Hon låg då i en ambulans och fick syrgas. Allt var ett töcken, hon kände inte sin kropp.
Senare vaknade hon på intensiven på Västerviks sjukhus. Hon var kolmonoxid- och cyanidförgiftad och fick behandling.
Wilma berättar att hon mådde ganska okej då, trots allt. Psykiskt sköt hon allt ifrån sig, hon ville inte tänka på det.
Hon återhämtade sig snabbt och fick besök av sin syster och bror, då kändes det lättare. Hon flyttades till en vanlig avdelning, dagen efter fick hon åka hem till sin bror, fortfarande med smärtor i lungorna.
Efteråt har Wilma fått höra att hon låg på bottenvåningen när brandmännen från Hjorted hittade henne. Hon vet inte hur hon kom dit. Katten Missan hittades också, dessvärre död.
– Min syster ordnade så att jag fick prata med brandmännen som hittade mig. De berättade att de fick släpa ut mig ur huset. Det hjälpte lite att prata med dem, de blev så glada över att de lyckats rädda mig och jag är så tacksam över att de jobbade så bra och kunde hitta mig.
Wilma Eriksson bodde längst upp i huset. De tre fönstren till vänster om stupröret tillhör den lägenheten, som saknar balkong. Andra boende kunde vänta på sina balkonger när röken var som värst.
Hon var borta från skolan någon vecka för att återhämta sig, hennes studentdag kom och passerade förbi.
– Jag var inte alls pepp på det, det var skönt att vara klar med skolan men mycket mer än så kände jag inte, det blev lite förstört.
Hon fortsatte att skjuta händelsen ifrån sig. Men en dag brast det.
– Jag bara grät och grät. Jag hade dåligt samvete för att Missan dog och jag förstod att jag kunde ha dött med. Det blev för mycket.
Idag säger hon att det känns bättre. Wilma jobbar som timvikarie på äldreboendet Kungshöjden i Ankarsrum och bor hos sin bror. Om en månad går flytten till pojkvännen i Växjö. Det finns framtidstro.
– Det som är jobbigt är att jag inte orkar lika mycket längre, mina lungor är fortfarande inte helt återhämtade, jag får astmamedicin men kan inte andas in lika djupt. Det är störigt. Men de säger att jag nog kommer att bli helt bra och det känns skönt.
Hur tänker du nu, så här efter allt?
– Jag kunde ha dött den där natten ... men jag gjorde inte det. Jag lever och då får man göra någonting av det, något bra.