Den 1 september 1939 marscherade tyska trupper in i Polen.
Det var startskottet för den blodigaste och mest omfattande konflikten i människans historia. Det skulle dröja sex år tills det sista skottet avlossades. Då hade 50-60 miljoner människor mist livet. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.
När fredsbudet kom vågade många knappt tro att det var sant.
"Det ofattbara har hänt, det som vi inte vågat tro skulle bli verklighet så snart. Det känns som om bröstet skulle sprängas, man skulle vilja skrika av glädje", stod det att läsa i Västerviks-Tidningen den 8 maj 1945.
Längs allén hissades flaggorna och senare på kvällen anordnades en improviserad högtidlighet på torget med tal och sång.
70 år senare tar Simon Jansson, född i Blackstad men senare bosatt i Västervik, emot VT i sin lägenhet. Vid krigsslutet var han 28 år, och han minns sina känslor när fredsbudet kom.
– Det var verkligen en stor lättnad! Efter att Tyskland kapitulerat kunde vi äntligen börja vänta på att livet skulle bli bättre, och det blev det ganska snart, berättar han.
För Simon, som föddes under knapphetens kalla stjärna mitt under det första världskriget, var ransonering inte något nytt.
– Som ung kunde jag hitta ransoneringskort i byrålådorna hemma. Under andra världskriget var affärerna välfyllda, under det första spelade det ingen roll om man hade ransoneringskort, det fanns inga varor, berättar han.
Även om det inte var någon direkt nöd i Västervik, minns Simon bensinbristen och hur han tog sin första biltur i en gengasbil.
1940 påbörjade Simon Jansson sin värnplikt. Vid den tiden gjorde Tyskland enorma framsteg, inget tycktes kunna stoppa det tyska krigsmaskineriet.
– Jag uppfattade det som att det var tyskvänligt i befälsleden, att man beundrade framgångarna och gjorde så långt fram i kriget. Givetvis kände man inte till koncentrationslägren, kanske hade man någon gång hört ordet men förstod inte vad det innebar, säger han.
Värnplikten blev kort. Han tillhörde ett studentkompani och utbildades till befäl. Men under en övning bröt han vristen – en skada som besvärat honom allt sedan dess – och därefter förflyttades han till expeditionstjänst. Kriget följde han noga via radio och tidningar. Särskilt minns han beskedet den 30 april 1945 om att Hitler var död – och citerar radiomeddelandet på tyska.
– Med det meddelandet visste alla att kriget i princip var slut och att Tyskland var nära totalt sammanbrott, berättar han.
Förutom ransoneringar och konstant nyhetsflöde befann sig kriget i regel på avstånd. Men sommaren 1942 kom det nära. I juli sänktes lastfartyget M/S Luleå utanför Idö av en sovjetisk ubåt. I lasten fanns malm och fartyget styrde mot tysk hamn. I augusti var det dags igen. Då sänktes S/S CF Liljevalch – bara en sjömil från den första torpederingsplatsen – även den av sovjetisk ubåt.
– Det väckte så klart oro. Det fanns också en ständig rädsla för att Tyskland skulle invadera. Vi hade läst om de tyska V2-raketer som börjat användas i attackerna mot London, och fruktade att Sverige skulle hamna i tyskarnas blickfång, minns Simon.
Men några V2-raketer avfyrades inte mot Sverige, även om en raket faktiskt slog ned i Småland, i Nybro nordväst om Kalmar sommaren 1944. Men då av misstag i samband med en testuppskjutning.
"Vapnen läggs ned i Europa" jublade Västerviks-Tidningen den 8 maj 1945, och fortsatte:
"Även i vårt fredliga land kände man sig ungefär som den ur mardrömmen vaknande: Det var som om en ny tystnad och stillhet hade sänkt sig omkring en efter alla dessa år av ständigt krigsbuller, av stridsvagnarnas dova dånande över vägar och slätter, av kanoneldens infernaliska trummande mot fästningar och frontlinjer, av bombflygplanens nervpinande smatter över brinnande städer, av människors gråt och jämmer, som till en början kanske överröstades av maskinkrigets åskor men steg som en ständigt ökande storm av ångest och lidande för att till sist genomtränga medvetandet."
Nu är allt detta tyst. För några få återstår minnet.