Västervik var en liten sömnig stad med drygt 3 000 invånare när de båda herrarna, Car-Olof Ekblad och Carl Petter Björklund, kom hit från Nyköping. Ekblad hade ärvt en del pengar. Han satsade 400 riksdaler på en liten tryckpress av trä. Den blev starten för Västerviks äldsta företag som fortfarande lever.
Tidningen var tänkt som en biprodukt. Huvudsak för företaget var boktryck och bokhandel. Båda männen var vad man på den tiden kallade för konstförvanter, det vill säga typografer. Björklund var dessutom bokbindare. Han blev delägare efter några år. Tidningen kom ut på lördagar vid middagstid. Prenumeranterna fick hämta den i tryckeriet. De som bodde utanför stadens hank och stör fick den, mot en mindre avgift, med posten.
Vi ska inte fördjupa oss i de båda männens biografier och i ägarlängder den här gången. Vi ska istället berätta om den första tiden för tidningen, sommaren och hösten 1834. Det började lätt kaotiskt kan vi ana när historien studeras.
Pressen var på plats redan i början av maj. Utgivningsbeviset nådde inte Västervik förrän den 11 juli. Herrarna var säkert otåliga att komma igång. Lördagen den 19 i samma månad nådde tidningen allmänheten för första gången. Men vi kan undra hur förberedelsetiden används. Redaktionen hade inte lyckats åstadkomma en enda lokal nyhet – inte ens en notis. Dessutom blev tidningshuvudet något originellt – om vi uttrycker oss milt. Bortsett att det saknas ett k i Wecoblad så var man tvungna att "fixa och trixa" med några bokstäver som uppenbarligen saknades i sortimentet.
Om ni studerar de båda W i Westerwiks och Wecoblad noga ser ni att det inte är samma bokstav. I Weckoblad har man satt samman ett T och ett U som för oss i dag ser förbryllande lika ut. Men vi är inte lika säkra på att läsarna för 180 år svalde den finten hel och otuggad. De var vana med stilen. Och inte nog med det. I datumraden under har ett d fått fungera som ett ö i lördagen. Starten kunde varit bättre...
Det råder delade åsikter om felen – slarv eller brist på bokstäver i rätt storlek. Bristen på bokstäver har varit den vanliga förklaringen. Per-Åke Hedén i Linköping har en annan uppfattning. Han skriver i sin bok "Boktryckaren Carl Olof Ekblad och hans tryckeri" 2004 att han lutar åt att det var slarv. Han anför som bevis för sin tes att man rättat till felet till nästa nummer med det missade k:et. Han tror inte att man hunnit komplettera teckenmängden på en vecka. För den teorin talar också att de båda andra felen följer med i det andra numret. Hur länge har vi inte kunnat utröna. De fyra första årgångarna har vi inte lyckats hittat i tidningens arkiv!
Men i det andra numret hade någon fattat pennan – förmodligen Ekblad själv. Tidningen skrev under rubriken Inrikes att vädret varit ovanligt varmt sedan midsommar. Vädret fortsatte att engagera redaktionen. Det var beskrivningar av hagelskurar, åska och blixtrar. Den 9 augusti rapporterade ovädret som det värsta i mannaminne. Temperaturen var 34 grader Celsius. Ekblad – om det nu var han som höll i pennan – beskrev ovädret "af en beskaffenhet , att man icke kan erinra sig något sådant".
Och mer elände väntade tidningens läsare. Brännvinspriset hade stigit med sexskilling kannan; potatis och brödsäd hade också blivit dyrare. Det känns nog som den tidens människor hade samma bekymmer som vi har i dag. Samtidigt som dessa nyheter skakade Västerviks borgare kom der oroande rapporter från Göteborg – en koleraepidemi hade brutit ut. Stadsdelarna Majorna och Masthugget hade drabbats värst. I den första rapporten talade man om 92 döda. Dödens härjningar fortsatte över landet. I Västervik befarades att farsoten även skulle nå hit. Borgmästaren och rådet ville fästa uppmärksamhet på nödvändigheten av att man levde försiktigt. Det hade visat sig att där koleran härjade, sällan andra blev offer än sådana som "warit begifna på fylleri och dryckenskap, eller annars wårdslösat sin helsa". Det fanns alltså goda skäl att hålla sig nykter...
I Västervik bildades en sundhetsnämnd ledd av borgmästaren L P Eneqvist. Rapporterna från Göteborg förskräckte. I Västervik förbjuds lekstugor och dansnöjen "bland tjänstefolk och den ringare samhällsklassen". Hur det var med den högre klassens nöjesliv förtäljer inte historien...
Tidningen följde noga utvecklingen. Den 29 augusti kom vad man skulle kunna kalla för tidningens första "ledare". Det var högstämda ord. Oegennyttan prisades. I den lilla lyckliga staden Westerwik var borgarna ädla och packet tvivelaktigt – skulle man kunna sammanfatta tidningens uppfattning lite drastiskt. Det var också helt i tidsandan, ska vi kanske poängtera.
Huvudinfarten till staden hade spärrats av vid Målserum där en bom bevakades omsorgsfullt av borgerskapet i stan. Bevakning kontrollerades dessutom av någon medlem av sundhetsnämnden med jämna mellanrum Det gällde att "hindra resande och löst folk" från smittade i områden att komma in i staden. I september inställdes marknader i hela länet. I Ekblads boktryckeri såldes "Saltkuren eller Beskrifning på ett enkelt sätt att Behandla Asiatiska Choleran" av den engelska läkaren W Stewens.
Fattighuset på Strömsholmen ställdes i ordning med sängar, kläder och möbler. Allt skulle vara klart om farsoten drog in. Borgmästaren hade sett till att ett större antal likkistor snickrats ihop. Dödgrävare hade tillsatts. Ingenting fattades! Tidningen hyllade sundhetsnämnden och inte minst borgmästaren – till och med i diktad form! Tonen var översvallande och underdåning. Den kritiserades i en insändare och beskrevs som menlös.
Koleran nådde aldrig Västervik. Om det var borgmästarens förtjänst låter vi vara osagt. Det dröjde en tid till livet i Västervik kunde återgå till det normala när tidningen åter kunde fördjupa sig i den viktiga frågan om brännvinsbränningen. Tidningen berättade också om att fru Carin Sundström kunde hålla sin danskurs för herrskapsbarn som fått skjutas upp; att borgmästaren kunde döpa en dotter som fötts mitt under kolerahotet och att glasmästare Wejes efterlyste en kopparkruka. Livet gick vidare.
Tidningen blev en framgång. Ekblad och Björklund jobbade på. 1871 lämnade Ekblad posten som ansvarig utgivare. Tidningen blev åtalad – ett av få tryckfrihetsåtal under företagets 180 åriga historia. Men Ekblad tog mycket illa vid sig. Han blev friad men lämnade ändå över till Carl Petter Björklund, som förefaller har varit mer road av att föra pennan. Han var tidningens ansvarige utgivare till den 26 juni 1888. I 80 års åldern lämande han över till yngre krafter.
Carl-Olof Ekblad gick bort 1879. Björklund avled 1891.
Fotnot: 12 637 av landets befokning dog av kolera 1834, värst drabbade var det båda storstäderna Göteborg och Stockholm med 4 650 respektive 3 665 dödsfall.
Källor: "Boktryckaren Carl Olof Ekblad och hans tryckeri" 2004 av Per-Åke Hedén, En tidnings historia. Det lilla bladet i den lilla staden 1986 av Sune Garpenby och "När koleran härjade, Weckobladets startår med sorglig dramatik" en artikel av Sune Garpenby.