Ledare: Wetterstrand ny oppositionsledare?

Det var med minst sagt skrala förtroendesiffror som Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin äntrade riksdagens talarstol i går då mandatperiodens sista partiledardebatt avhölls i kammaren.

Västervik2010-06-17 00:00
Ola Mårtensson
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
De socialdemokratiska partistrategerna i högkvarteret på Sveavägen i huvudstaden sliter sitt hår. Socialdemokraterna får historiskt låga siffror i de senaste mätningarna. Endast lite mer än 90 dagar återstår, sen är det matchdag. Självklart kan opinionsmätningarna viftas bort, statistiska felmarginaler lyftas fram och mätningsmetoder ifrågasättas. Men så är det alltid. Några timmar innan intåget i kammaren i går fick Mona Sahlin sig nya nedslående siffror till livs. Denna gång gällde det en mätning från DN/Synovate om det personliga förtroendet. Statsministern mot Sahlin. Huvudfrågan som ställs är: "Vem tror du är bäst på att..." och så följer frågorna "...företräda Sverige utomlands?", "... leda Sverige i händelse av kris?", "... leda regeringens arbete?", "... skapa en majoritet för sin politik i riksdagen?" och "... ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige?". På alla punkter utom den sista har statsministern ett mer än dubbelt så stort stöd som Mona Sahlin. På den sista frågan är marginalen mindre, men ändå stor. Gårdagens partiledardebatt visade återigen varför svenskarnas förtroende för statsministern är så mycket högre än för oppositionsledaren. Saklighet, ansvarstagande och adekvata jämförelser ställdes mot överdrifter, ignorans och luftslottsdrömmar. Statsministern var tydlig i vad han anser att valrörelsen ska handla om: Arbetslinjen, en ekonomi i fortsatt balans och kvaliteten i välfärden. Han blickade tillbaka på mandatperioden och underströk vikten av att agera ansvarigt, att inte äventyra skattebetalarnas pengar och att skattesänkningarna har
givit mer än en tusenlapp i månaden för låg- och medelinkomsttagarna. Och kanske mest centralt av allt; han påtalade att Sverige klarat sig förhållandevis väl i den värsta ekonomiska krisen
sedan andra världskriget. Sahlin, däremot, vill uppenbarligen förminska krisens inverkan och betydelse. Det är inte
seriös oppositionspolitik att avstå ifrån att ge
regeringen en eloge för att vårt land i internationell jämförelse klarat sig bäst i EU. Den massiva
kritiken och de omfattande svartmålningarna skulle säkert framstå som mer trovärdiga om Sahlin kostade på sig ett erkännande av åtminstone
delar av regeringens krispolitik. Oppositionen utan Maria Wetterstrand skulle vara som en gin och tonic utan gin. Ingen styrka, ingen smak och helt urvattnad. Wetterstrand är vass i sin kritik, orädd i debatten och är den som tydligast presenterar den egna politiken på vänsterkanten. Icke desto mindre företräder hon ett parti som förtjänar kritik för den tillväxtfientliga ledighetsvision som genomsyrar politiken och den brist på förståelse för hur landsbygdens folk kommer att drabbas av den politik hon föreslår, bara för att nämna två konfliktytor. Om de rödgröna vinner höstens val kommer det med största sannolikhet vara Maria Wetterstrands förtjänst. Om de inte vinner, men fortsatt vill ha ambitionen att vinna makten någon gång i framtiden gör de nog klokt i att pensionera Mona Sahlin som oppositionsledare och ge uppdraget åt Wetterstrand.