Politiken har övergett visionerna och framtiden. Det var budskapet i Dokument inifrån som sändes i torsdags (SVT 24/4). Slutsatsen var att det hela är problematiskt. Det kan på goda grunder ifrågasättas, men bakgrunden är huvudsakligen korrekt. De stora och långsiktiga visionerna för samhällsförändringar har under det gångna århundrandet mönstrats ut ur såväl partiprogram som retorik.
Fenomenet är tydligast inom de två stora partierna som har tagit på sig stabiliserande roller. Det är lätt att avfärda dem som opinionsföljare snarare än opinionsbildare, och det görs allt oftare, men det är inte helt rättvist. Valrörelserna avgörs visserligen snarare av de frågor som väljarna just nu upplever som viktigast än av uttalade visioner om reformer som ligger decennier fram i tiden. Men om nu det politiska agendasättandet skulle ha flyttats närmare väljarna – vore det nödvändigtvis dåligt?
Fördelen med visioner är att de skvallrar om hur någon kommer att hantera alla de andra frågorna, de som inte ryms i valrörelsen – antingen för att de är oväntade eller för att de hör till den myriad av mindre ärenden som hanteras på daglig basis. Dessa är av stor vikt för hur samhället utvecklas över tid.
Detta skulle kunna minska möjligheterna för väljarna att finna de politiker som faktiskt kommer att arbeta för det Sverige man vill se i framtiden. Lösningen ligger dock inte i storvulna politiska projekt, utan i att vi som väljare ställer oss frågan ”Hur vill jag att Sverige ska se ut om 20 år och hur kan vi ta oss dit?” De som vet vad de svarar på dessa frågor får betydligt lättare att välja politiker som faktiskt kommer att arbeta för dem inte bara i de stora frågorna utan också i de många mindre.
Noteras bör även att det inte i lika stor utsträckning är sant för de mindre partierna. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är alla närmast utopistiska. Riktigt så långt går inte Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna men även dessa partier är betydligt mer visionära i sin politik än Moderaterna. Den som önskar visioner och stora politiska projekt saknar alltså inte alternativ. De flesta verkar dock föredra att politiken tar mer av en baksätesroll och låter medborgarna utveckla samhället.
Såväl samhället som människorna som utgör det mår som bäst om utvecklingen får ske organiskt snarare än påtvingat. Det går inte lika snabbt och blir inte lika kliniskt. Men det erbjuder såväl trygghet och trivsel som kontinuerlig samhällsutveckling.
Att SVT presenterar en aldrig sinande ström av storslagna politiska reformer som något objektivt sunt och gott är häpnadsväckande. Det är en politisk preferens, och en otäck sådan dessutom. Programmet ger goda skäl att ifrågasätta public service-bolagens påstådda oberoende.