Den som följt Vision Västerviks framfart blev knappast förvånad över beskedet att det unga demokratinätverket troligen kommer att bilda ett parti under måndagens sammanträde i Mejeriet.
Pådrivande i kampanjen är den karismatiske mångsysslaren Lennart Brewitz, känd som lokal debattör och inte minst som en av de mest framträdande gestalterna i överklagandet av Slottsholmenprojektet.
Brewitz fick idén efter ett misslyckat försök att övertyga oppositionspartierna om att bilda en pakt. Det vill säga en enad opposition med förmåga att utgöra ett rejält alternativ till Tomas Kronståhl (S) och Harald Hjalmarsson (M). Oppositionspartierna avböjde dock förslaget, i hopp om att de ska kunna tjäna mer på att gå till val på egen hand, eller åtminstone genom att ingå andra samarbeten än det föreslagna.
Det nya partiet är tänkt att vara en reaktion mot en utveckling där kommunens två trettioprocentskolosser ”ohotat kan styra kommunen medan oppositionspartierna skriker inför döva öron”, om man ska tro Brewitz. Än så länge har det dock ingen annan agenda än att ”förändra politikens arbetssätt”. Var partiet ska placera sig på den ideologiska skalan vill han inte svara, utan det blir en fråga man behandlar efter måndagens möte.
Att det uppstår ett lokalt initiativ med syfte att främja demokratiarbetet i kommunen är knappast något man kan klaga på, åtminstone inte vid en första anblick.
Vision Västerviks Lars Övling har förtjänstfullt pekat på den bristande närvaron bland ledamöter i fullmäktige och det ligger onekligen något i kritiken att majoritetens oheliga allians har en negativ inverkan på demokratin, genom att den i någon mening tillintetgjort oppositionspolitiken. Dessutom säger det även något till de etablerade lokalpolitikerna om en handfull namnkunniga kommuninvånare som är villiga att engagera sig, inte känner sig hemma i något av kommunens tio (!) partier. Här tystnar emellertid applåderna för den kommunpolitiska scenens nye aktör.
Först och främst finns det något besynnerligt med att först starta ett parti och sedan fylla det med innehåll. Förvisso säger man sig som bekant vilja förbättra arbetsformerna för demokratin – vilket låter lovvärt – men det säger egentligen ingenting om någonting.
I den mån man kan få någon vägledning om varthän det nya partiet barkar får man söka sig till ”Initiativ Samutveckling – det goda samtalets parti” (IS), en ideell förening som Brewitz säger sig hämta inspiration ifrån. Den som granskar dess programförklaring ges en bild av hur det goda samtalet förlorats i den moderna samhällsdebatten, att dagens politiker vägrar ta ansvar för sina misstag och att de istället ägnar all sin arvoderade tid år att skylla på varandra.
För att råda bot på förfallet säger sig IS vilja återupptäcka ”kärnan i demokratin” genom att skapa en ”helt ny samhällskultur” som kan bana vägen en ”ny politik”.
Det är inga små ord och ställer av förklarliga skäl en hel del förväntningar på denna nya politik. Därför blir besvikelsen stor när man finner att det knappt finns en tillstymmelse till förslag om hur den lokala demokratin ska kunna stärkas, annat än att det vore fint om människor talade mer med varandra.
Till IS försvar är föreningen bara några år gammal och än så länge inget parti, åtminstone inte i ordets sanna bemärkelse. Det råder dessutom tvivel på om man ska ställa upp i den kommande valrörelsen. Om så blir fallet, lovar dock IS medlemmarna att politikerna kommer att vara helt underordnade den övriga verksamheten, vilket skvallrar om att det troligen också finns en portion politikerförakt inbakat i det vagt formulerade partiprogrammet.
Det leder osökt tillbaka till Vision Västervik. Kommer det nya partiet verkligen kunna distansera sig tillräckligt från demokratinätverket när man uppenbart delar såväl medlemmar som intressen? Brewitz menar att så är fallet men risken finns att man mer eller mindre medvetet kommer att gå nätverkets ärenden. Inte minst eftersom man låter sig inspireras av en förening som vill att politikerna ska vara en underordnad del av dess verksamhet.
Slutligen måste man också ställa sig frågan om det verkligen behövs ett elfte kommunparti? Det är givetvis upp till nätverkets medlemmar och väljarna på valdagen att avgöra, men det blir svårt att se vad ett nytt parti ska tillföra kommunpolitiken som inte redan finns i den lilla men envetna oppositionen. C och FP bedriver demokratikritik mot majoriteten, VDM är ett tvärpolitiskt alternativ för den osäkre och socialisterna i SVP förespråkar, på sitt sätt, den omdanande förändring nätverket efterfrågar. Att demokratinätverkets medlemmar skulle vara mer fullfjädrade demokrater eller erbjuda bättre demokratilösningar per definition, skulle dessutom vara ett smaklöst slag i magen mot alla de fritidspolitiker som sliter varg för sina väljare i nämnder och föreningsmöten.
Om kommunen får ett nytt parti på måndag kommer dess företrädare ha mycket att bevisa för att övertyga väljarna om att man är mer än det nionde oppositionsparti som kommer sitta på fullmäktigesammanträdena och – om man får använda Brewitz egna ord – skrika inför döva öron.