Under långa perioder har Socialdemokratin - ibland med rätta, ibland enbart demagogiskt - anklagat de borgerliga för att sakna kompass, styrfart och ett gemensamt mål. Nu är rollerna de ombytta och då talar vi inte om en allians, utan om spänningarna inom ett enda parti.
Som tidigare kommenterats på denna sida har Juholt varit och snurrat om pensionsöverenskommelsen, skatterna och skolan. Till detta ska givetvis också utrikes- och säkerhetspolitiken läggas, som tidigare varit ett socialdemokratiskt trumfkort.
Nyhetsmagasinet Fokus gör i sitt senaste nummer en tydlig och vass genomgång av
Socialdemokraternas turer om den svenska
Libyeninsatsen. Från ett tydligt ja till insatsen, till ett avfärdande av förnyat mandat efter de tre månader som det beslutats om, till att modifiera ståndpunkten med att S i dag inte ser något "som motiverar en förlängning".
Bakom de olika buden finns givetvis de interna partimotsättningar vars existens såväl Håkan Juholt som Mona Sahlin förnekat. Högersossar ser betydelsen av svenskt engagemang för fred och frihet, vänstersossar talar gärna högt om internationell solidaritet men ser hellre att moder Svea stannar hemma på kammaren och viftar med neutralitetsflagg i alla lägen.
Trovärdighet i utrikes- och säkerhetspolitiken har varit en socialdemokratisk paradgren. Det är det inte längre. Vilsenheten är slående. Dessvärre kan det få konsekvenser för frihetstörstande libyer, liksom för vårt lands trovärdighet vid liknande insatser nu och i framtiden.