Den största förändringen i sig är att flera av våra inhemska rovdjur har återetablerat sig. I dag finns björn, lo och varg i stora delar av landet och stammarna ökar stadigt år från år. Trots, eller snarare kanske på grund av, jakten som nu tillåts. I hanteringen av rovdjuren märks Sveriges omorientering från ett samhälle där landets bas finns på mindre orter och på landet till ett där majoriteten av befolkningen bor i storstäder eller tättbefolkade områden. Förr ansågs det självklart att staten genom att göra det möjligt att ta bort rovdjuren kunde garantera möjligheten att bruka jorden och leva av naturen på mindre orter. I dag är det människan som får anpassa sin utbredning och aktivitet till vad naturen medger.
Den snart stundande vargjakten och det faktum att även lo och björn får jagas ändrar inte på detta grundläggande förhållande. Snarare är jakten att se som en ventil mot missnöje och ett sätt att markera att djuren inte bara har ett egenvärde utan även - precis som allt annat vilt som inte är utrotningshotat - kan jagas och därmed bidra till människan. Men kvar kommer djuren med den politiken att förbli.
Det innebär att det är vi människor och övrig natur som behöver anpassas till dem. Vi måste acceptera att vi inte kan jaga visst vilt i samma utsträckning som tidigare. I de rovdjurstäta områdena kommer exempelvis stammarna av rådjur och älg att minska kraftigt när det uppstår konkurrens om bytena. Likaså blir det vara att vistas med egna hundar på samma sätt i skog och mark eller lämna mat och sopor ute som vi har varit vana vid.
I gengäld har vi fått även andra djur att glädjas åt i naturen som skådningsobjekt och villebråd. Exempelvis vildsvinen har relativt nyligen fått hemortsrätt. Kanske balansen i naturen med nygamla rovdjur även kan behöva att andra återintroduceras när vissa försvinner under rovdjurstrycket. Vildren och visent har vi människor utrotat i Sverige och de kanske står näst i tur för hemortsrätt.
Måhända är kanske stora stammar av det stora buffeldjuret visent som återintroducerats i våra europeiska grannländer Polen och Rumänien svåra att förena med den svenska nollvisionen om trafikolyckor. Men man bör ändå fundera på saken när man låter vissa djur komma tillbaka.
Det behövs en sammanhållen syn på vilka djur som skall få komma tillbaka och också en aktiv politik som verkar för att det blir verklighet. Kanske som enskilda initiativ, men definitivt med statens medverkan i botten. Precis som det behövs statliga insatser även för att hålla nere nytillkomna arter som mårdhunden, vilken nu hotar vår inhemska miljö och fauna.