Vi gör rätt i Afghanistan

Buden om att svenska soldater skadats och dödats i Afghanistan låter sig inte enkelt kommenteras i en ledare. Det är svårt att hitta ord som ger rättvisa. I vår tid, som är starkt präglat av individualistisk egoism och njutningsindustri har vi inget naturligt språk för att tala om självuppoffring och idealitet. Sådant tal låter snabbt storvulet, barockt och i värsta fall fanatiskt.

Västervik2010-10-20 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
De flesta av oss framlever våra liv utan andra mål än att leva så länge som möjligt och att ha så många goda upplevelser som möjligt längs vägen. Lyckomaximering, både i stunden och över tid, är vårt vanligaste livsmål.En moralisk idé om att det i vissa lägen är rätt att ge sitt liv för att rädda andra kan en del av oss hålla med om. Men det är något som vi tycker hör hemma i det förflutna. Kanske är det därför det säljs myriader av böcker om andra världskriget. Vi fascineras av en epok där moraliska ställningstagande som innefattade liv och död plötsligt angick alla.När vi hör att en svensk soldat gett sitt liv år 2010 för att möjliggöra att den folkvalda afghanska regeringens poliser skulle kunna patrullera ett talibanområde, då har vi svårt att veta vad vi ska känna. Känslan av stolthet grumlas av frågetecken. Finns det verkligen någon mening med insatsen. Blir det bättre? Vad har vi där att göra? Afghanistaninsatsen balanserar på en knivsudd. Både i svensk politik och i svenska folkets tankar.Det finns onekligen frågetecken. Men det finns också några ljusglimtar. Om vi backar tio år var det ingen som trodde på en FN-insats i Afghanistan. Några få dokumentärfilmer uppmärksammades internationellt. Bland annat fick vi se TV-bilder på hur krigsherrarna använde sportarenor för att avrätta kvinnor som vägrade inordna sig i talibanernas bisarra religiösa regelverk. Journalisterna ville visa världen vad som pågick, men samtidigt kommenterade de att talibanväldet var där för att stanna. Ingen utomstående skulle våga åka dit och utmana talibankrigarna på deras egen hemmaplan.Uppenbarligen kände inte journalisterna Kenneth Wallin eller någon av hans kamrater. Hittills är det flera tusen svenskar som tjänstgjort i Afghanistan. Och genom deras risktagande, och i flera fall uppoffring, har den afghanska befolkningens situation förändrats. Talibanerna är inte längre lagen. Den stiftas numer av en församling som är vald av det Afghanska folket. Kvinnornas situation är förbättrad, de fattiga kan börja se en framtid. Det är en fantastisk utveckling, som inte hade varit möjlig utan sådana som Kenneth Wallin.Vad som nu är viktigt är att inte visa svaghet gentemot talibanerna. Politiska signaler om att backa hem skulle bara göra dem segervissa. Striderna i det svenska området är i någon typ av avgörande läge. Det som står på spel är civilbefolkningens möjlighet att leva i ett samhälle där lagen inte heter den starkes rätt. Att då åka hem, och från tv-soffan se talibanerna fira med massavrättningar, är inget alternativ. Så långt har vår egoism ännu inte gått.