Medaljerna kommer i överklassporterna, dundrade Aftonbladets experter häromdagen. Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk hakade på och konstaterade att "I årets OS har det tagits medalj i gamla klassiska överklassporter". Röster höjdes även i Sveriges Radio igår om att de statliga idrottsanslagen är felriktade och att OS-medaljerna i påstådda överklassporter är beviset på detta. Det är både intellektuellt ohederligt och direkt destruktivt att dra långtgående politiska slutsatser på sambandet mellan idrottsanslagen från staten och klassanalysen av olika idrotter. Det rör sig om gamla fördomar från en svunnen tid. Tyvärr hindrar det inte somliga från att år 2012 göra politik av allt.
Det vore intressant att i dessa dagar få svar på vad som egentligen definierar en arbetarklass respektive överklassport. Ens ekonomiska möjligheter att utöva idrotten? Det sociala arvet? Vilken idrott som är mest populär inom vissa segment av taxeringskalendern? Fördomar? Fantasier? Ta fotbollen som exempel. Den betraktades länge som arbetarsport, men är idag en av de mest marknadsekonomiska sporterna som existerar där alla kan delta och tjäna miljontals kronor i månaden. Spelare köps och säljs som vilken annan vara som helst inom lagsporterna där vinstintresset går hand i hand med sportliga framgångar för idrottsföreningarna.
I någon mening är all sport idag överklassport eftersom ingen har råd att arbeta eller göra något annat än att 100 procent satsa på det för att vinna OS-guld. Samtidigt är all sport arbetarklass eftersom alla kan delta, prioritera och satsa ifall intresset finns där. Alla kan inte bli bra på allt men det är sällan som inkomster stått i vägen för talanger. Tvärtom görs det klassresor, tack vare idrottens värld. Och omvänt: många som satsar helhjärtat på idrotten istället för skolan och högskolan misslyckas sportsligt senare och får därmed sämre ekonomiska förutsättningar i livet. Varför är det så? Därför att vi är alla olika människor som gör våra olika val. Det har inget med politik att göra.
Det är också tveksamt att dra en rak linje mellan antalet kronor från statliga medel till sportsliga framgångar för individuella prestationer under sommarspel där några hundradels sekunder visat sig vara marginalen mellan fjärdeplats och medalj. Men om även om det finns sådana linjära samband kan vi också alla fråga oss ifall det är statens uppgift att premiera och planera medaljer - eller om det är att säkerställa allas möjligheter att kunna göra sina egna livsval och satsningar på bästa sätt inom idrottens värld.
Idrottsliga framgångar under OS i London beror på prestationer av svenska idrottshjältar inom idrottsgrenar som de satsat helhjärtat på och som ger utdelning i form av medaljer - inte klassanalyser eller riktade idrottsanslag från staten. Det är hög tid att släppa gamla fördomar och börja njuta av svenska OS-framgångar utan att behöva göra politik av allt.