Vår tids till synes hälsosamma, men också tämligen likriktade ideal om hur den lyckade människan förväntas vara slår sig in både här och var. Också i människors arbetsliv. Det är givetvis svårt att invända mot välvilja. Men frågan är när välviljans morötter slår över från att grundas på frivillighet och lust till att omformuleras till piskor, regler och förbud?
På kommunfullmäktigemötet på måndag kommer kommunens reviderade folkhälsoplan för 2012-2015 att behandlas. Då den antogs av kommunstyrelsen lär inte oddsen vara särskilt goda att den ratas av fullmäktige.
Folkhälsoplanen utgår ifrån de mycket ambitiösa regionala och nationella folkhälsomålen och är i grunden ett välviljans dokument.
Men vad kan tänkas att en sådan plan tjänar för syfte? Den signalerar att kommunen tar folkhälsan på allvar. Fiffigt nog finns diverse mätbara indikatorer och nyckeltal så att det går att utvärdera folkhälsoarbetet. Så kanske en vinnare i kampen om nästa års mest folkhälsobringande kommun kan koras, vem vet?
En indikator för att mäta hur det går med kommunens mål om "ökad fysisk aktivitet" är exempelvis att mäta "antalet inom- och utomhus anläggningar för idrotts- och motionsverksamhet i sporter som främst vänder sig till ungdomar", en annan är "antalet individer som har fått fysisk aktivitet på recept via landstinget".
När det gäller arbetet för "minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och doping samt minskade skadeverkningar av överdrivet spelande", mäts bland annat "antal rökfria ungdomar under 18 år", "andelen ungdomar som inte druckit alkohol" samt "antalet tillsynsbesök kring alkohol- och tobaksförsäljning".
Somliga indikatorer är mer relevanta än andra.
Viljan och önskan att tillrättalägga andra människors liv och val är helt uppenbart en stark gen i den svenska politikerpopulationen och den blir dessvärre alltför slående i folkhälsopolitiken.
Därmed inte sagt att precis alla regelverk är felaktiga eller oönskade. Det är exempelvis bra att omyndiga inte får inhandla alkohol och tobak.
Men det slår snett när kommuner runt om i landet beslutar om sådant som "rökfri arbetstid" samtidigt som det serveras fettdrypande mat i skol- eller personalrestauranger. Det är kanske lätt att glömma i tider som dessa, men ansvaret för en människas hälsa är inte kommunens, det är utan tvekan den enskildes.
Rökning är inte någon hälsokur, att snusa kan också påverka hälsan negativt. Att äta hamburgare och pommes med majonnäs varje lunch är heller ingen väg till ett friskare liv. Men är det verkligen kommunbyråkrater och folkvaldas uppgift att styra över hur vi väljer att hantera våra motions-, mat-, dryckes- och tobaksvanor?
Såväl den fettdrypande hamburgaren, rödvinet, cigarettasken som den stillasittande hemmakvällen är tack och lov fortfarande tillåtna företeelser.