Men kanske är det för mycket att hoppas på trots allt. Det än så länge största oppositionspartiet har fullt upp med att städa upp efter att Håkan Juholt varit ute i offentligheten sedan i måndags. Efter en knapp månads uppehåll från offentlighetens ljus tittade Juholt fram på måndagen. Avslöjanden, politiska piruetter och diverse dementier som kantat hans första tid som partiledare krävde en lång semester. Sedan var nog tanken att han skulle komma tillbaka med laddade batterier och kanske med en nyvunnen eftertänksamhet. Så blev inte fallet. I stället lyckades S-ledaren efter mindre än en halv dag på jobbet efter ledigheten att återigen trampa i klaveret.
Det var inte Juholts anförande vid Folk och Försvars rikskonferens som blev fel. Utan då han på presskonferensen efteråt påstod att försvarsreformen som beslutades under förra mandatperioden var en överenskommelse mellan den borgerliga regeringen och Sverigedemokraterna. Så var inte fallet. Sverigedemokraterna fanns inte ens i riksdagen då. Dessutom har alliansen och SD inte alls samma åsikter i väsentliga delar av försvarspolitiken. Dessa helt uppenbara faktamissar ansåg antagligen Juholt vara sådana petitesser att de skulle kunna passera obemärkta.
Han tycker att kritiken mot hans felaktiga uttalande är överdriven. Juholt menar att han ville visa på alliansregeringens utsatthet som minoritetsregering. Också i detta hamnade Juholt fel - när försvarsreformen antogs var alliansregeringen ingen minoritetsregering - under förra mandatperioden hade regeringen Reinfeldt egen majoritet i riksdagen.
Behövs det tilläggas att Håkan Juholts bästa gren sägs vara försvars- och säkerhetspolitik? En partiledare kan inte göra hur många kullerbyttor som helst utan att det straffar sig. En partiledare måste kunna uttrycka sig så att människor inte ständigt "missförstår" denne, budskapet måste dessutom hänga samman med den politik som förs och inte enbart vara ett löst staplande av floskler.
Sverige behöver en opposition som trycker på och för en seriös politik grundad på faktiska omständigheter och en oppositionsledare som går att lita på. Med Juholts politiska trovärdighet i botten åligger den uppgiften de andra tre partiledarna i oppositionen.
Mest spännande i dag blir att se hur den nyvalda Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt sätter avtryck i debatten. Oavsett hur politiskt verklighetsfrånvänd hans politik är, så hänger den ihop. Det han säger, finns också i de förslag som läggs av hans parti. I detta har vänsterledaren ett stort försprång före Håkan Juholt, ett försprång som han, om han sköter sina kort rätt i dag, kan få snabb utdelning för. Rollen som oppositionsledare är ju i praktiken ledig.
En opposition är som bäst när den visar på regeringens brister i visioner och i praktisk politik. Då tvingas också regeringen att göra bättre ifrån sig, vara tydligare i sin politik och forma en politik som handlar mer än om prioriteringar inför nästa budget.
Regeringen sköter den ekonomiska politiken väl. Men allt är inte guld och gröna skogar för det, inom flera politikområden ger regeringen ett trött intryck. Otryggheten och oron i samhället ökar - på gator och torg, i vårdsektorn och på arbetsmarknaden. Vill Sjöstedt, Romson och Fridolin, så finns det verkligen utrymme för både uppkäftig och konstruktiv oppositionspolitik från vänster.
"Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december", sa Juholt när han på måndagsmorgonen anlände till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Må så vara. Men en bättre partiledare och kommunikatör än han var före jul, lär han inte ha blivit, med måndagens lögner i färskt minne.
Klockan nio kör partiledardebatten igång. Juholt har hela förmiddagen på sig att fortsätta göra bort sig. Det återstår att se hur han lyckas med det - hittills har det ju gått bra.