Ledare: Vem ska driva svensk sjukvård?

Socialminister Göran Hägglund valtalade i helgen. Ett av budskapen var det nygamla att staten måste återta ansvaret för sjukhusvården. Ansvaret för primärvård, det vill säga vårdcentraler, ska fortsatt ligga på landstingen. Enligt Hägglund är landstingen för små för att klara specialistsjukvården och vården för ojämlik över landet.

Det ligger något i Hägglunds resonemang. Det skiljer stort mellan hur lång tid det tar att få vård. Som exempel kan nämnas att i Västra Götaland får 83 procent första besöket hos en specialist inom vårdgarantins 90 dagar medan i Norrbotten bara 78 procent. Samtidigt som det i till exempel Uppsala var 90 procent, Värmland 92, Jönköping 95 och Östergötland 96 procent av invånarnas som fick sin vård i tid.

Vad som dock inte framgår av statistiken är hur bra vården som ges är, var man de facto får bäst vård. Man kan hysa farhågor om alla landsting verkligen hänger med i utvecklingen när vården snabbt blir allt mer komplex.

Skillnaderna beror i grunden på att landstingen är självstyrande och får organisera sig själva. Sedan har länge de vårdproducerande landstingen haft svårt att ge vård till sina egna medborgare, man förefaller uppfylla åtagandena till köparlandstingen före de egna invånarnas behov.

Staten har tidigare bedrivit sjukvård. Bland annat var det så sent som 1983 som staten släppte huvudmannaskapet för Akademiska Sjukhuset i Uppsala, dit patienter från Mellansverige ända ut till Värmland åker för vård. Att förstatliga sjukhusen igen skulle sannolikt lösa vissa knutar som geografin ställer till, när vården kan organiseras med helikopterperspektiv utan revirhävdande.

Det löser dock inte problemet att vården kostar allt mer, bland annat för att nya mediciner och behandlingar är dyra. En effekt av kostnadsstegringarna är att patienten på sina håll blivit lite av svarte Petter. Klinikerna och vårdcentralerna inom landstingen försöker undvika kostnadsansvaret snarare än att samarbeta i ett lag för att ge snabbaste och bästa vård. Det spelet förbättras knappast av ytterligare en instans att passa notan vidare till.

Samtidigt behöver något göras. Kanske vore det bästa att göra om systemet och släppa in blandade lösningar som att låta det offentliga garantera en basnivå och låta medborgaren genom egna försäkringar fylla upp till den nivå han eller hon önskar därutöver. Idag finns bara det förstnämnda där politikerna prioriterar ned vissa behandlingar eller läkemedel för att det är för dyrt. I vissa landsting förskrivs exempelvis inte vissa dyrare blodtrycks- och fettsänkande medel.

Ett system för att ge tillgång till det bortprioriterade finns inte, om man inte ska behöva betala allt själv en gång till. Kanske skulle ett statligt övertagande av ansvaret för sjukhusvården kunna vara ett steg mot ett system där medborgarna får möjlighet att försäkra upp sig mot det som prioriterats ned på politisk väg. Det vore i så fall välkommet, särskilt tillsammans med ett klargörande om vad som ryms inom den offentligfinansierade vården.