"Unga ska inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision". Så sa Socialdemokraternas gruppledare i Stockholm, Karin Wanngård i en intervju i Dagens Nyheter 19 april.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Företrädare för branschorganisationerna påpekade att de flesta som jobbar med telefonförsäljning är unga, utan tidigare arbetserfarenhet, som snart går vidare till andra jobb.
Politiska motståndare till Wanngård var snabba att utnyttja hennes groda. Kristdemokraterna i Stockholms stadshus skrev en insändare i Expressen där de berättade att de minsann haft säljar- och servicejobb innan de började i politiken. Men att de var stolta över det och att erfarenheten var en bra grund för den som så småningom vill fatta beslut över andra människor.
Man kan inte gärna göra annat än att stämma in i kritiken mot Wanngård.
Jobb som telefonförsäljare är inte alltid glamoröst, men det ger en lön som man kan betala räkningar med, och det ger många unga en fot in på arbetsmarknaden.
Och vem är egentligen Socialdemokraternas kommunalråd att kalla andra människors brödföda, och kanske stolthet, för skitjobb? Människor är olika och väljer jobb av olika skäl. Att kategorisera stora delar av den moderna arbetsmarknaden som skitjobb är kränkande för dem som är sysselsatta i just de jobben.
Wanngårds uttalande är dock inte en enskild groda. Hennes sätt att uttrycka sig faller in i ett socialdemokratiskt mönster. Frågan om RUT-avdrag ville Socialdemokraterna kalla pigdebatt. Serviceyrken utförda i hem var uppenbarligen inte fina nog. Om det inte handlade om traditionellt manliga sysslor då förstås. ROT-avdrag är ju helt okej enligt den socialdemokratiska ideologin.
Den nedsättande synen på vissa typer av arbeten har också varit tydlig i Socialdemokraternas utbildningspolitik. Alla ska ha högskolebehörighet till akademiska ämnen. Bra yrkesutbildningar har teoretiserats sönder och lärlingssystemet tagits bort. Vad är det egentligen som är så fult med hantverks- och industrijobb?
Uttalanden som det Wanngård gjorde visar att vi fått en politisk elit i Sverige som ofta vuxit upp under ganska privilegierade förhållanden. De är inte medvetna om att vägen in på arbetsmarknaden för de flesta människor, och också i de flesta generationer, går via okvalificerade och ibland tråkiga jobb.
Men det innebär inte att jobben skulle vara utan värde. Och vad är det förresten som säger att det skulle vara finare att gå på bidrag än att vara telefonförsäljare? För vi kan väl anta att Wanngård inte skulle få vara S-kommunalråd länge om hon kallade livet på bidrag för skit?