Vem är Europas främste makthavare? Förbundskansler Angela Merkel ligger nära till hands. Men minst lika viktig är EU-kommissionens ordförande. Det vill säga chefen för den mäktiga och tjänstemannastyrda institution vars uppgift är att föreslå nya EU-lagar, se till så att lagarna följs och inte minst ställa eventuella lagbrytare inför rätta.
Kommissionens ordförande leder kommissionens arbete, men en av dennes allra viktigaste uppgifter är att se till så att medlemsländerna följer de fördrag som styr EU. För tillfället innehar José Manuel Barroso titeln, men han avgår efter söndagens val. I hans ställe ska en ny ordförande tillsättas och denna gång blir proceduren annorlunda från tidigare valrörelser.
Tidigare har kommissionens ordförande utsetts av medlemsländernas regeringschefer i Europeiska rådet. Men Europaparlamentets partigrupper har för första gången lyft fram egna kandidater till ordförandeposten. Till exempel har socialistiska S&D utsett tysken Martin Schulz medan luxemburgaren Jean-Claude Juncker företräder borgerliga EPP. På så vis hoppas man kunna göra valet mer presidentvalslikt och öka engagemanget för Europaparlamentsvalet, som plågats av vikande valdeltagande på kontinenten sedan 1979.
Röstningsproceduren presenteras som ett demokratiskt genombrott som en gång för alla kan lösa unionens legitimitetskris hos väljarna, men den riskerar i själva verket att leda till raka motsatsen.
Lissabonfördraget, alltså det fördrag kommissionen ska försvara, nämner förvisso att man ska ta hänsyn till parlamentets sammansättning när en ordförande utses. Dessutom ska en majoritet i parlamentet godkänna den som utses till ordförande. Däremot står ingenting om att partigrupperna i parlamentet skulle ha rätt att ta över hela processen genom att utse egna kandidater. Tvärt om klargör fördraget att det är en kvalificerad majoritet av medlemsländernas stats- och regeringschefer som ska avgöra vem som blir kommissionens ordförande. Det innebär att partigrupperna ger en felaktig bild av sina kandidater, eftersom medlemsländerna i själva verket kan utse någon helt annan.
En ordförande som kommer från parlamentet skulle dessutom innebära att kommissionen blir något av en traditionell regering som sliter makten från medlemsländerna. Det vill säga några inte fullt så diskreta sjumilakliv mot ett Europas förenta stater.
Moderaterna har tydligast opponerat sig mot den nya proceduren och partiets parlamentsledamöter avstod från att rösta på partigruppens kandidat Juncker. Parlamentariker som Gunnar Hökmark (M) och Christofer Fjellner (M) har dessutom kritiserat processen för att vara en politisering av kommissionen som skulle urholka dess funktion som en opolitisk försvarare av fördragen.
Det är sund kritik eftersom kommissionens främsta uppgift är att förhindra den sortens fördragsöverträdelser som den nya proceduren kan innebära. Därför torde partigruppernas kandidater redan ha blivit klassade som olämpliga innehavare av ämbetet och allt talar för att en politisering av kommissionen skulle urholka väljarnas förtroende för unionen ytterligare, ingen kan i sådana fall klandra dem.
EU:s i särklass viktigaste institution förtjänar ett bättre ledarskap än kandidater som går till val på att snuva medlemsländerna på makten över kommissionen.