Troligen satte tisdagens talare här i Almedalen årets rekord i antal åhörare. Inte så konstigt, det var statsministern som hade ordet.
Precis som utlovades då valstrategin om det "moderna arbetarpartiet" presenterades, precis vad som presenterades vid pressträffen före talet, så var det fokus på jobb och arbetsliv i statsministerns tal. Inramningen var också given - jämförelsen med Europas krisekonomier versus Sverige. Här har vi möjlighet att satsa och bygga reformer, dessa möjligheter är unika, andra europeiska folk har inte den chansen. Så ramas det in, gång efter annan.
Statsministern har varit ute och rest. Ända sedan han började med sin förändring av Moderaterna har han rest och träffat folk. I synnerhet människor i traditionella arbetaryrken och inom välfärden. Han vill samtala med dem, inte med deras chefer. Det låter sympatiskt och klokt. Sedan berättar han om besöken på arbetsplatserna, så också i talet i tisdags. Han vill förmedla en glimt ur en igenkännbar vardag, han vill sätta en bild.
Men ju fler år i Rosenbad, desto större är risken att maktens arrogans och maktens distans ska framträda. Det kan bli ett "dom" och "vi". "Vi" är de nya moderaterna. "Dom" är välfärdens arbetare, eller som igår - skiftarbetarna.
Vem är det som reser runt i landet? Är det den sympatiske Fredrik som träffar undersköterskor för att bilda sig en uppfattning om hur deras verklighet ser ut eller är det den pompöse pampen som sänker sig ner till folket för att snappa upp berättelser att saluföra sitt politiska budskap med för ytterligare säkra en tid vid maktens taburetter?
Gränsen hur det uppfattas är hårfin.