Vattenkraften är viktig för Sveriges elproduktion, men dessvärre är den hotad.
I alla fall många av de mindre kraftverken vars dammar riskerar att rivas ut som till följd av kombinationen av ett lågt elpris och byråkratisk nit.
I december tas beslut om åtgärder för att Sverige ska leva upp till kraven i EU:s vattendirektiv. Åtgärdsförslagen för perioden 2016–2021 har följts av en del debatt, och förhoppningsvis landar man i ett åtgärdsprogram som inte är direkt skadligt för vare sig jordbruket eller den småskaliga vattenkraften.
Mycket talar dock för motsatsen. De åtgärdsförslag som skickats ut på remiss tidigare i år förskräcker. Den årliga kostnaden för lantbruket har uppskattats till två miljarder kronor. Om olika vattenvårdsåtgärder i den här skalan ska genomföras är det mycket viktigt att det sker på ett sätt som inte innebär oskäligt höga kostnader för enskilda markägare.
Sveriges vilja att vara bäst i klassen kommer att innebära ett till stora delar tvingande åtgärdsprogram. Vilket ska jämföras med Finlands, Englands och i viss mån Tysklands metod som bygger mer på rådgivning och frivilliga åtgärder, som man kan läsa om i rapporten Jordbruksåtgärder för vattendirektivets andra cykel från IVL Svenska Miljöinstitutet.
En stor del av de föreslagna åtgärderna landar i att jordbruksmark tas ur produktion. Omfattande skyddszoner mot vattendrag innebär att stora arealer blir mer eller mindre olönsamma att odla. Till förfång för både den enskilde lantbrukaren som tappar odlingsareal och samhället i stort då livsmedelsproduktionen minskar. Sverige har redan nu EU:s lägsta självförsörjningsgrad när det kommer till livsmedel. Ungefär hälften av maten vi äter importeras.
Vattenbyråkraterna verkar vara lika obekymrade om landets livsmedelsförsörjning som om elproduktionen. Efter att regeringen lyckats provocera fram en förtida avveckling av flera kärnkraftsreaktorer genom att bland annat höja den så kallade effektskatten på kärnkraftsel, verkar vägen till en minskad självförsörjningsgrad även på el vara utstakad. Omsorgen om den småskaliga vattenkraften är inte stor.
Vattenverksamhetsutredningen sätter press på landets ägare av mindre vattenkraftverk som kommer att tvingas söka tillstånd för sin pågående verksamhet enligt miljöbalkens regler. Det innebär långdragna och kostsamma tillståndsprocesser som många kraftverksägare knappast har råd med.
Vilket i sin tur innebär att mängder av kulturmiljöer är hotade. Gamla kvarndammar och hytt- och hammardammar från bergsbrukets tid måste tillståndsprövas fastän de varit i drift sedan medeltiden i många fall.
En god vattenkvalitet är naturligtvis livsviktig, men det är även rimliga myndighetskrav vid genomförandet av vattenvårdsåtgärderna för många lantbrukare och dammägare. Därför gäller det att tänka sig noga för och se till att kostnaden för åtgärderna hålls på en nivå som är hanterbar. Risken är annars uppenbar att vattenbyråkratin blir ytterligare en spik i landsbygdens kista.