Sverige har sedan maktskiftet 2006 förändrats radikalt på många sätt med nytt europeiskt rekord i skattesänkningar och nytt världsrekord i skrotande av offentliga monopol men i bostadspolitiken går det trögt. Socialdemokraternas riksdagsledamot och partistyrelseledamot Veronica Palm skrev förtjänstfullt igår i DN Debatt om problemen på bostadsmarknaden men kraschlandade med lösningarna i gammal skåpmat som redan finns. Hennes förslag går i korthet ut på att staten ska stå för ännu högre kreditgarantier för produktion av nya bostäder samtidigt som det ska beviljas skatteavdrag för byggande av studentbostäder. I vanlig ordning lämnas inte ett enda besked om hur mycket det skulle kosta, vad det förväntas skapa eller något annat konkret för den delen. Att rejält ökade statliga krediter riskerar blåsa upp livsfarliga bostadsbubblor och att effekterna av små bonusar till en liten del av bostadsmarknaden aldrig ens uppmätts är några av skälen till varför bostadspolitiken istället måste börja tänka nytt.
En klok insikt är om man alltid gör som man gjort kommer det alltid att bli precis som det alltid varit och precis så är det med bostadspolitiken. Sedan andra världskriget har den fyllts med skatter, avgifter, hyresregleringar, kommunala bostadsmonopol och regelverk som effektivt bidragit till att det i nästan hälften av landets kommuner rådet bostadsbrist. Lösningen är därför inte mer av det gamla eller att starta ett nytt miljonprogram bara vars renoveringar av det gamla skulle kosta osannolika 650 miljarder kronor. Bättre vore ifall fler intresserade sig av att skrota hyresregleringarna, satsa mer på ägarlägenheter, sänka straffavgifterna för byggande och se över regelverket som många gånger försvårar nybyggnation. Det vore att faktiskt överge en misslyckad politik och våga satsa på en politik som inom andra områden som innefattar varor och tjänster visat sig fungera till det bättre.
Det finns ingen anledning för bostadssökande och alla andra som idag har en bostad men som enkelt vill kunna hitta drömboendet att acceptera den rådande situationen. Bostadsköer är inte naturligt och riksdagsledamöter som Veronica Palm förtjänar beröm för att hålla frågan levande men förvärrar samtidigt situationen genom att vilja göra mer av det som vi alltid gjort. Bostadsköerna är oacceptabla och det börjar bli bråttom att tänka om och tänka nytt.