Sedan införandet har totalt 223 nya vårdmottagningar öppnats, vilket innebär en ökning med 23 procent. Det är dessutom närmast i sin helhet att hänföra till privata vårdgivare. Antalet invånare som kan välja mellan två mottagningar inom fem minuter med bil har ökat med en halv miljon. De som har mer än 30 minuter med bil till en andra vårdmottagning har minskat med 44 000.
Vårdvalsreformen primära syfte var att stärka patienternas valfrihet, stimulera mångfald och flytta makten till patienterna. Än så länge verkar det alltså vara en riktigt lyckad satsning från regeringens sida. Valfriheten har onekligen ökat och mångfalden likaså - två av tre privata vårdmottagningar drivs av småföretag.
Vårdvalsreformen är dock inte särskilt gammal. Även om det varit obligatoriskt med vårdvalssystem sedan den första januari 2010 har den faktiska starten varierat mellan landstingen. I vissa fall har det inte kommit i gång förrän under hösten. Det är därför ännu för tidigt för att se reformens fulla effekter.
Utrymme för vissa förbättringar finns det dock redan. En viktig del i att upprätthålla en sund konkurrens på vårdmarknaden utgör den så kallade passiva listningen, det vill säga fördelningen av de invånare som inte gör något aktivt val av vårdmottagning. Vid införandet var den passiva listningen i omkring hälften av landstingen begränsad till den egna verksamheten eller till mottagningar som redan var etablerade.
En mottagning får ersättning för varje patient som valt eller tilldelats den, oavsett om patienten besöker mottagningen. Bortsett från i Stockholm och Uppsala utgör den ersättningen över 80 procent, i de flesta fall över 90 procent, av valsystemets totala ersättningar. Om landstingen i ett sådant läge monopoliserar den passiva listningen försvårar det kraftigt etableringen av nya vårdmottagningar. Därigenom förhindras även konkurrensen och valfriheten i tydlig strid med reformens syfte.
Konkurrensverkets rapport visar även att etableringsviljan är direkt kopplad till företagens förtroende för vårdvalssystemets utformning. Många företagare anser också att landstingen medvetet sätter för låga ersättningsnivåer för att därigenom gynna den egna verksamheten. Oavsett om så är fallet har många landsting uppenbara trovärdighetsproblem med sin dubbla roll som upphandlare och utförare.
Landstingen måste skapa konkurrensneutrala villkor, annars kommer reformen inte att få avsedd effekt. Det är därför viktigt att vårdvalsreformen följs upp ordentligt. Regeringen bör uppdra åt Konkurrensverket att utvärdera reformen igen när den har fått verka lite längre.